Inget band har sett så bra ut som Manics under Holy Bible tiden (94), eller det är iaf vad det sägs i NME. Och man håller gärna med, det handlar iofs inte så mycket om stilen i sig utan det att den är genomgående, konsekvent, enhetlig. Det är otroligt tråkigt när några i ett band verkligen har tänkt ut sina outfits och så kommer, låt oss säga, trummisen i sina tråkiga trasor. Det raserar helhetsintrycket.Nu har tydligen manics gått tillbaka till den stilen igen, fast för män i deras ålder så det blir inte patetiskt, inga vindtygsjackor så långt ögat når. Det är nästan tillräckligt för att förlåta sammarbetet med Nina Person (Cardigans), men bara nästan. Det hade varit bättre med Kylie, eller hon från the Gossips om jag inte vet vad hon heter för låten förtjänar någon intressantare.
Ja, jag har laddat ner skivan, förlåt men jag ska köpa den när jag kommer ihåg, jag lovar "scouts honour". Och jag håller med, "Send Away the Tigers" är en mera naturlig uppföljare till "Everything Must Go" (i "Indian Summer" har dom tom med rippat sig själva). Det är ocreddigt men jag ger fan i det, om jag skulle lyssna på creddig musik skulle jag vara lika tråkig som Olle som jämt (nästan) hoppar på varje hypat svenskt band.
"feels good to be bad, huh?"
En 3 dagars helg har nu officellt blivit uppfuckad, och det är inte mitt fel.
Kvällens låt:
Manic Street Preachers-"Indian Summer"
eller är det "Design for Life"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar