let's get fucked up

Var ska jag börja någonstans? Hur ska jag lyckas summera allt som hände igår?
Ok innan jag ens hunnit dricka upp min första cider (och folk som känner mig vet hur snabbt jag dricker) kommer en man fram och säger "är det Clive och Culkin?" Jag som lever i en värld där jag tror att jag är hur hemlig som helst, som en spion för KGB. Han som kom fram var tydligen från Pascals skivbolag, han gav oss öl/vinbiljetter och sa att dom hade funderat på att sätta upp oss på gästlistan. Jag och Olle är ju inte direkt kända för våran social kompetens står mest och skrattar. Jag blev så röd som bara jag lyckas bli, och nojig, men gratis dricka är gratis dricka. Det faller dessutom in under mitt nyårslöfte att få mera gratis grejer. Efter det kände jag mig allt annat än ödmjuk, jag kom fram till att jag var bäst klädd och att jag och Olle var de enda stockholmarna där, resten måste varit några bonnläppar. Jag ödmjuka är vi inte.
En bra spelning var det och det var faktiskt femte gången jag såg dem inte fjärde som jag sa tidigare. Olle Ljungström på scenen är alltid obetalbart framförallt när man tänker på historien jag fick höra som praktikant på EMI. Skittajt var det. När Pascal spelat klart så tog kvällen någon bisarr vändning. Manuela kom fram och pratade lite, sa att vi var deras största fans och att hon blir glad av att alltid se oss längst fram och att vi alltid sjunger med. Min stora oro har ju varit den att dem ska vara lika elitistiska som jag och se ner på oss, tacka fan för att folk är bättre än mig.
När jag blir glad dricker jag mer, så nu sitter jag här och mår skamlöst bra med en personligt signerad skiva, ett gäng lustiga mobilbilder, ett minne av att jag låtsades känna Olle Ljungström och nickade log mot honom när han gick förbi. Vägen till nattbussen från Spy Bar är alltid lika spännande och upplyftande. jag har kastat mig mellan busskurens väggar, sprungit genom Kungsträdgården. Allt avslutades när vi gick av vid macken hemma och jag spydde bakom busskuren. Olle och jag är partners in crime.
(behöver jag säga att Galgberget är nästintill överväldigande bra, det säger sig självt och det kan jag gå in på någon annan gång)