I dont know why I'm sad for my fan club

Just nu lyssnar jag på "Galgberget", en Pascal låt med ett mycket udda inslag, ett piano. Det låter så bekant, som en låt jag har haft med mig från födseln, som the River. Inte ljudmässigt, men just den låten har jag haft med mig från födseln.
Jag har faktiskt inte hört medlemmarna prata direkt förutom en mycket underhållande intervju (förmodligen bakfull sådan) från Hultsfredsfestivalen. När jag hör rösterna kommer jag på varför jag dras till dem, det låter som mitt coola jag. det jaget som jag egentligen vill vara men min uppenbara töntighet skiner alltid igenom. Dem låter som den där kompisen som du önskar att du hade, som jag önskar att jag hade. Jag känner mig som ett sådant där obehagligt jobbigt fan som man undviker att titta på när man ser mig i publiken.