Lyssnar pliktskyldigt på P3s Broder Daniel special men jag blir rastlös av att det inte händer något. Jag kan inte komma ihåg när jag lyssnade på dem senast det måste varit för minst ett år sedan, om man inte räknar med passiv lyssning då Olles Itunes stått på. Då brukar jag vara tyst ett tag och fråga om han verkligen gillar det för jag vill inte vara taskig om det betyder mycket för honom, så rå har jag inte blivit ännu.
Jag påstår inte att Broder Daniel är dåliga, herregud jag har alla skivorna men att sätta mig ner och lyssna på dem i hemmets lugna vrå känns väldigt främande. Att skrika med i låtarna när de spelas ute är där emot mer naturligt men då är man ju så tacksam över att det inte är the Knife.
BD har inte haft något större inflytande över den jag är idag. När jag var 16 var BD högaktuellt men under den långa väntan och sedan besvikelsen på den skamligt dåligt producerade "Crueltown" hade jga gått vidare och gått tillbaka. Det var Bauhaus, Siuoxsie & the Banshees och the Cramps som var mina nya vänner. Depeche Mode och the Clash mina gamla vänner.
Nu vet jag inte vilka mina vänner är. Har dom grym trummaskin och cowboy hatt, eller bara en schysst stenhård attityd vill jag nog med stor sannolikhet lära känna dem bättre.
(Men jag sticker inte under stolen med att om de hade haft sin avskedskonsert i Stockholm och inte på någon nedrans festival så skulle jag gladligen gått dit och blivit lite förbannad och förmodligen gråtit. Men jag har även gråtit till ett Pokemón avsnitt)
Dagens låt:
the Clash-"Stay Free"
En tillräckligt stor massa
-
De senaste dagarna har mina känslor varit överallt, inuti och utanpå
kroppen. Kraften i systerskapet som sköljt över mig och andra kvinnor genom
#metoo har...
7 år sedan
2 kommentarer:
but go easy...
step lightly...
omisskänligt.
Skicka en kommentar