Det sker någon gång något år i mellan som man känner man får vara med och uppleva något fint och speciellt när man går på konsert. Och det är ännu mer sällan det sker när man ser ett band som man knappt vet något om.
Det jag tänker på just nu är när vi var i London och såg fransoserna i Coming Soon på fina fina Luminaire. Det är sällan som publiken faktisk är så tyst, intresserad och engagerad att banden kan genomföra låtar utan mikrofon. Coming Soons Howard Hughes bjöd på ett sådant där ögonblick som jag pratar om. Han sjöng helt ensam och när han gick ut i publiken kunde jag inte slita blicken från honom samtidigt som det kändes som om jag gjorde intrång på något väldigt privat. Jag älskar den låten och jag vet inte vad den heter. Den var något utöver det vanliga, på ett ställe utöver det vanliga som gjorde en mycket skeptisk männsika varm innombords.
Det här är vad jag snackar om, dock inte från samma kväll och inte hela.
Jag undrar om det kan vara en cover vilket inte är helt omöjligt eftersom vi blev bjudna på "Black Betty" i en oväntat bra tappning
(fast jag vet att det förmodligen var ett standard nummer men jag fick ändå gåshud)
Vetenskap och förbannade teorier
-
Under några veckor har frågor om genusvetenskap och dess värde diskuterats.
Även de metoder som har användts för att vidga perspektiven inom
grundutbildnin...
6 år sedan
2 kommentarer:
Känner igen känslan, live när det är som bäst. Låten? Ingen aning.
Det är mycket möjligt att det är en cover, på hans myspace är en bob dylan cover, och så är han ju hopplöst förälskad i country och gamla charmiga svartvita filmer.
Skicka en kommentar