wrap her up in the news of the world

Denimzine är min favorit tidning men jag är ändå ingen prenumerant, det borde det kanske bli ändring på.
Jag har ett varmt förhållande till Denimzine och dess utgivare. Det är sällan något i tidningen som jag verkligen vill läsa men allt är ändå läsvärt även om jag inte bryr mig om hardcore band från Toronto. Artiklarna har lagom längd och punknumret förra sommaren var som en frisk fläkt. Det var nya intervjuer som inte bara handlade om Sex Pistols och the Clash. Brian Jones reportaget var mäktigt, the Boys fick nog iaf 2 sidor, Stiff Little Fingers fick också vara med på ett hörn. Jag tror nästan att jag läste tidningen från "pärm till pärm". (Att jag var strandad på Sturups flygplats i över 4 timmar kan ju ha bidragit med sitt strå till stacken). Effekten av det numret förstärktes ytterligare av att jag varvade det med "Please Kill Me".
Synd att jag inte har kvar det numret, det fick offras till konsten, jag skapade en förtjusande Mick Jones "kreation" av det.
Joel och Kristoffer (utgivare och chefredaktörer) har också en speciell plats i mitt hjärta. Dom var de första som faktiskt spelade en låt som jag önskat. Det var i mars förra året, the Horrors spelade på Debaser Slussen (som var förjävla grymt och jag fick en helt blå fot efter det) Denimzinegrabbarna var DJs. Det var "New Rose" jag ville höra, en ganska trygg önskan men han tog mig i handen och sa absolut. The Damned, ACDC och Beastie Boys en bra blanding för en snorfull Clive.

Och nu i senaste numret finns det en fin intervju med Pascal (Sveriges bästa band för er som missat) som säger att dom är buskis. Det glädjer mig som har en förkärlek för det som är riktigt dåligt på gränsen till smaklöst. Jag har stoner humor och det närmsta jag kommit någon form av droger var när jag fick Citodon på recept efter en mindre operation.

Jag vill ha kul igen...

Dagens låt:
Shorty Long-"Its a Crying Shame"