Tubeway army

Jag har verkligen börjat tro att allt som sker gör det av en anledning. I alla fall efter gårdagskvällen. Vi beslöt oss för att gå på Depeche Mode festen, eller vi var på väg att göra det men när vi stog i kön infann sig ett viss obehag. Åldern var hög och jag kände mig underlägsen, något jag ogillar. Av geografiska skäl hoppade vi ur Kolingsborgkön och in i Debaser kön. Där inne dricker jag som vanligt för mycket och väntar på just den där perfekta låten som aldrig kommer. Halv 3 tyckte vi att det var bäst att "call it a night", Olle skulle jobba och låten kommer ju aldrig. men allt sker av en anledning.
Hade vi gått på Kolingsborg och hade vi inte väntat förgäves hade vi missat årets tunnelfest. I tunneln vid Karl Johans torg hade några eldsjälar ställt upp ett "soundsystem" och jag dansade och skrek till the Hives, Jet, the Strokes, Iggy, Thin Lizzy och tydligen så kan jag hela texten till Pointer Sisters-"I'm so exited". Men höjdpunkterna var helt klart Cypress Hill-"Insane in the Brain" och killen som kunde hela texten med en sådan inlevelse att jag trodde han var på väg att explodera, och när polisen var ovanför och vi var tvugna att dämpa oss. Jag fick tillbaka min ungdom där i tunneln, att hoppa och slå händerna i taket tog bort 5 år från mig. Jag som är paranoid kan nu i efterhand ifrågasätta deras agenda, och vart bilderna kommer att hamna. Men jag ska försöka låta bli och bara placera den här kvällen i min lilla ask med fina minnen.

(nu spelar grannen Rongedal. jag ska ut på en sväng i solen och köpa kattsand men sedan ska jag duellera my ass off. Zeppelin kanske eller the Damned)

Dagens låt:
Squeeze-Cool for Cats"