Festivaler, eller Hultsfred, verkar vara allt som folk skriver om just nu och jag tänker inte vara sämre.Mina Manics spelar idag och det känns på något sätt fel att inte vara där, jag tänkte på det när jag åkte till jobbet i morse och då vreds sig det i magen.
Det är något som inte känns rätt, som om någon håller på med din expojk/flickvän när du nyligen blivit dumpad. Det stämmer inte, han/hon kan inte förstå ditt ex som du. Jag känner mig utanför och det hugger lite i hjärtat. Inte hjälps det heller att Manics gjort sin bästa skiva på många år, eller att "Your Love Alone is Not Enough" spelas samtidigt som du står och betjänar en 70-talist med en gråtande, skrikande unge som slingrar sig i famnen. Jag önskade mig bort idag, till en jävla festival misär.
Jag vill inte till Hultsfred igen, jag hatar det. 2 gånger räcker, jag gillar inte "gemenskap" eller att enda duscmöjligheten är en hårsmån i från duschen på en koncentrations läger (tack Blixa för den liknelsen). Jag gillar inte grisfylla på gräsplättar, jag vill ha grisfylla på betong. Det går inte att sova i tält för det är alltid någon jävla tältgranne som kissar i sitt eget förtält, och vi alla älskar ju lukten av urin på morgonen.
Trots allt detta vill jag vara där, jag vill se MINA Manics. För hur sorgligt och osmakligt som det låter så är det nog det viktigaste bandet för min uppväxt. Dom har format mig, gjort mig pretantiös, gett mig klartecken till att hata människor över småsaker. Det är det närmsta religion jag kommer. Manics, Depeche Mode, T.rex och the Clash, det var vad jag lyssnade på under min tidiga och sena tonår. Jag vill tillbaka, jag vill vara ung och ändra mina förutsättningar.
Nu dricker jag vuxna drinkar, har bostadslån och funderar över räntan.
Jag behöver kanske sluska i ett tält, men det blir Fritz istället, vilket iofs har vissa likheter med en festival i mina ögon.
Dagens låt:
Manic Street Preachers-"Rendition"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar