Inräkningar jag minns.
Sam the Sham & the Pharaohs- "Wooly Bully"
"Unu, dos, one, two, tres, quatro"
Alla bra inräkningars moder.
Henfer-"Christian Girls"
"Uno, dos, uno, dos, tres, four"
en blinknig till Wolly bully?
Whale-"Kicking"
"En, två, tre, fyr"
Det är något med att höra svenska i andra sammanhang än sitt eget, som svenskarna i Titanic.
Ramones- vad som helst
"one, two, three, four"
Alltid konsekvent, det ska vara där även om det inte behövs.
T.rex-"Baby Strange"
"One anda a two and a babbellbabbeliibohbuh yeah"
T.rextacy måste komma någonstan ifrån.
the Specials-"Little Bitch"
"One, two"
Det blir mycket bättre eftersom det är samma inräkning till verserna också.
En tillräckligt stor massa
-
De senaste dagarna har mina känslor varit överallt, inuti och utanpå
kroppen. Kraften i systerskapet som sköljt över mig och andra kvinnor genom
#metoo har...
7 år sedan
3 kommentarer:
Själv går jag alltid igång på Micks inräkning till White Man in Hammersmith Palais: 1 - 2, 1, 2, 3, 4.
Jag känner mig faktiskt lite skamsen som glömde den...
Du borde nog skämmas lite för att också ha glömt Jonathan Richmans ONE TWO THREE FOUR FIVE SIX på "Roadrunner".
Och inte för att det är en egentlig inräkning, men jag älskar det där fotstampandet med vilket Velvets drar igång "Waiting For The Man" på "1969"-LPn.
Skicka en kommentar