Ibland tvivlar jag på mig själv mer än vanligt. Sedan barnsben har jag hävdat att jag är ett geni. Jag talade väldigt tidigt och min utveckling gick snabbare än för dom flesta. Låt oss säga så här: när mina jämnåriga ritade huvudfotingar lade jag ner tid på anletsdrag.
Det är det senaste poquizet som har gett min självförtroende en törn. Är det en indikation på att jag har fejkat mig igenom hela mitt liv, att jag inte är så genial som jag ger sken av. Lögner behärskare jag lika rinnande som alfabetet (fast jag glömmer bort w ibland). Jag kan väldigt lite om så många ämnen som möjligt att det ger sken av allmänbildning.
Musik som ska vara mitt "huvudämne" är också en fasad. Man kan tro att jag har en enorm skivsamling när det egentligen bara rör sig om ca 200 cd skivor och ca 30 vinyler. Jag fruktar den dagen då någon synar min bluff.
Det finns något motsägelse fullt i mitt tvivel. Jag har faktiskt haft några riktigt bra placeringar på popquizet, en 5:e som bäst. Det måste betyda att jag faktiskt är bra, att jag är någon att frukta.
Enligt min hemmagjorda nedräknings kalender är det bara 15 dagar kvar till nästa quiz.
Dagens låt.
Bauhaus-"In Fear of Dub
En tillräckligt stor massa
-
De senaste dagarna har mina känslor varit överallt, inuti och utanpå
kroppen. Kraften i systerskapet som sköljt över mig och andra kvinnor genom
#metoo har...
7 år sedan
2 kommentarer:
Det är just det som kännetecknar oss genier, det där lilla tvivlet att man trots allt ska bli genomskådad...
Jag gillar att du använder ordet "oss"
Skicka en kommentar