What u call it?

Jag har blivt kallad för mycket under mina snart 23 år. När barnen på dagis kallade mig för glasögonorm bet jag dem. När jag blev kallad för hårdrockare av en lärare blev jag förnärmad och protesterade högt och tydligt. När jag blir kallad för okvinnlig nu är det något jag får svälja. Det skulle tydligen vara något positivt. Vad jag förstått syftade det på min imponerande kunskap om musik. Visst, jag har verkligen svårt för att umgås med samkönade men jag vet inte om det går så mycket bättre med män/pojkar. Och visst jag är inte den sista att racka ner på tjejers bristande humor och musiksmak. Trots detta vill jag nog inte bli räknad som okvinnlig. Jag gillar ju saker som glittrar, "Pretty in Pink"och skor. Jag är fenomenal på att baka, jag kan göra smycken och jag använder endast kjol och klänning (med vissa undantag). Jag är jätte kvinnlig fast med basröst, jag svär som Gordon Ramsey, jag super lika mycket som min sambo, jag bygger IKEA möbler i rasande fart och jag är en förstklassig musiknörd. Med risk för att låta dryg så är jag egentligen perfekt. Och för att vara helt ärlig väljer jag att bli kallad för okvinnlig över skum/konstig som jag hörde att någon annan tyckte att jag var.

Dagens låt:
Bo Diddley- "I'm a Man"