Bo you don't know Diddley

Min syster (även känd som min stackars syster som bor i "det här är ingenstans" Simrishamn) ringde mig i förrgår för att tipsa om Pascal på P3 session. Jag tackad henne och sa att hon var gullig som tänkte på mig men att jag faktiskt redan visste det och skulle dit. Det var fint att hon kom ihåg att jag gillade dem, själv så hade hon dittills aldrig hört Pascal. Igår på förmiddagen ringde hon för att berätta att hon hade hört "Längtar efter Dig" på radion och förväntade sig att jag skulle ha bättre smak. Hur förklarar man för sin syster vad som är så storslaget med Pascal, minimalismen blandad med ångesten? Eller bara att det är så jävla bra för att det är så jävla bra. Syster min är inte så världsvan. Vi hamnade i en ganska hettad diskution angående musik där jag försökte såga henne vid fotknölarna. Hon påstår sig gilla psychobilly men har inte ens hört the Cramps, hon tycker att Sex Pistols är bra men har inte hört the Damned. Det är så svårt att diskutera saker med någon som inte förstår 70% av vad man säger, att prata med någon som mest är intresserad av att höra sina egna svar. Jag tappade tålamodet och sa att vad vet hon egentligen, hon bor ju i Simrishamn.

Hursomhelst så ska jag se Pascal på Debaser i morgon, jag ska nog dricka en ansenlig mängd. Det blir intressant att gå upp tidigt och jobba på lördagen. Men jag är 23, jag ska vara bakfull en lördagmorgon det är min medmänskliga rätt. Eller: jag hatar mitt jobb så jag ger fan.

Dagens låt:
Jonathan Richman & the Modern Lovers-"Roadruner"