Jag skäms över mycket från min tonårstid, eller det är några år som är värst. Om jag hade träffat mig själv som 16-17 åring hade jag behövt vända bort huvudet för att slippa få magont av pinsamheterna. Det gäller främst min dåvarande musiksmak. För mycket pop, jag släppte mina punk och rock rötter ett tag. Vi kan säga att jag blev normal igen när Håkan Hellström släppte "Det är så jag säger det". Då blev det för mycket, för mycket glädje. Kväljande. Och alla människor (fans) som hörde till sen. Jag och Olle stog faktiskt och hånade våra jämnåriga som köade till Håkans skivsignering i Täby centrum. Då Olle tom var ett Håkan fan, vilket han sorgligt nog fortfarande är.
Men jag skäms faktisk inte över att jag lyssnade på Placebo. Black Market Music är en härligt dyster skiva speciellt när man är 16 år och har all anledning att tro att man är hopplöst olyckligt förälskad. Jag hade nog fortsatt lyssna på Palcebo om inte "Sleeping with Ghosts" var en så otroligt tråkig skiva, och om Brian Molko sjöng med mörkare röst. Alternativet för mig blev Sisters of Mercy. Det går inte att hitta någon med mörkare röst än Andrew Eldritch. Att han är ett med sina solglasögon och kan hantera en käpp på ett otroligt snyggt sätt är bara plus i kanten.
Annars tycker jag att jag har helt oklanderlig musiksmak.
Dagens låt:
Placebo-"Taste in Men"
En tillräckligt stor massa
-
De senaste dagarna har mina känslor varit överallt, inuti och utanpå
kroppen. Kraften i systerskapet som sköljt över mig och andra kvinnor genom
#metoo har...
7 år sedan
6 kommentarer:
16:åringar är per defentition pinsamma. Det är liksom en naturlag. Eller i vart fall 15:åringar.
sant....
Att ljuga för sig själv är ingen hit. Som punkare försökte jag envetet hata disco, men gick en hel sommar och nynnade på Boney M:s Ma Baker. Senare snodde the Clash en del av Ma Baker-melodin till The Call Up. När det gäller Håkan har vi ju lite olika tycke, du och jag. Men det är klart att man som fan ibland kan känna, "Nej, nu är det för mycket och för många idioter som gillar det jag älskat" och då kilar man vidare. Men en platta som har de här textraderna kan faktiskt aldrig bli dålig:
"Jag spelade i ett band
rev upp mig
stans bästa band
rev upp mig"
Det går liksom inte. Jag vet. För jag har också lirat i stans bästa band. Och rev upp mig.
men jag har ju aldrig spelat i ett band, bara sänt lokalradio.
Stans bästa lokalradio?
Ibland var vi nog det.
Skicka en kommentar