the lap of Luxury

Nu ökar den där ganska dåliga konsterten på Berns med the Cramps i värde.
Jag han se Cramps och Lux Interiors könsorgan innan han gick ur tiden.
Min första kontakt med the Cramps var i en Kerrang tidning där dom bedömde band efter de allra viktigaste kriterierna "Sex, Drugs and Rock'n'Roll". Att som 15 åring läsa om ett band som simulerade sex med en stilleklack på scenen var kittlande. Men det dröjde innan det blev mitt band.
När jag var praktikant på EMI fick jag en katalog och möjligheten att välja ut ett obegränsat antal skivor till mitt nöje. Mitt bland Bowie och Ed Harcourt valde jag "Songs the Lord Taught us" "Off the Bone" och "Psychedelic Jungle". Det hör till den kategorin som vi kallar för smarta val. Att höra de första tonerna av "TV set" var snudd på världsomvälvande. Många snackar om gåshud men det är i magtrakten som jag känner musik. Därifrån sprider det sig utmed ryggraden. Det var stort att det fanns ett band som blandade det jag gillade mest snusk, skräck och rå rock'n'roll med fingertopskänslig humor. The Cramps var dödstöten för mitt redan avsvalnande popintresse, istället lade jag ner min tid på att hitta original låtarna till som Cramps omarbetat så snyggt. Och det är därför jag lyssnar på Hasil Adkins och Howlin' Wolf. "Song the Cramps Taught us" skivorna är oumbärliga verktyg för framtida musikaliska upptäkter.
Rent visuellt var the Cramps oslagbara, svart, svart, svart och tajt det behöver inte bli svårare än så.



Tack och hej och må det stå "Lux Interior (Erick Purkisher) burried alive"
på din gravsten. We salute you.