Standardise this

Inga överraskningar i går kväll.
Southern Comfort till mig, öl till Olle och som följd intro tävling oss emellan. Och som vanligt slutade det med att jag förolämpade Olles musiksmak som opersonlig, att det kunde varit en tjejs Itunes eller bara vem som helst.
Det är inte utan anledning som Olle har satt upp citatet "Jag gillar inte ens min skivsamling. Jag har bara tråkiga standard skivor, som typ Håkan Hellström och Bob Dylan" på kylen. Om någon vet vem som sagt det skulle det hjälpa mycket. Olle hittade det urklippet när han städade. Det enda som vi vet är att det är hämtat ur ett sonic nummer.
Hursomhelst så behöver jag väl ändå inte vara taskig för det, men mitt självförtroende är i huvudsak begränsat till min utsökta musiksmak. Jag kan inte rå för att jag blir så kaxig och otrevlig. På plussidan tror jag inte att jag använde mig av några könsord eller svordomar utan försökte vara mer saklig. Även om man börjar en mening med "inte för att vara taskig, men.." så gör det inte mindre ont.
Men jag är inte sämre än att jag inser att jag är elak och därför ska jag göra något snällt idag. Jag ska laga mat. Riktig mat utan halvfabrikat.
Innan jag blev otrevlig lyckades vi boka biljetter till De Tre Musketörerna. Jag har inte varit på teater sedan jag gick i 8-9:an och såg A Christmas Carol med engelskt ensemble. När jag var barn gick vi på teater åtminstone 1 gång om året. Inte för att vi var någon finkulturell familj, utan för att min farmor brukade ge oss biljetter i julklapp.

Utöver det. Väckt av grannens gnisslande säng. Kan hon inte vara som alla andra och ha eftermiddags sex. Hon har ju hela lördagen på sig. Det finns ingen anledning att sätta igång kl 9 på morgonen.

Dagens låt:
the Vibrators-"Whips and Furs"

On a steel horse I ride

Nu tar Malmö polisen hjälp av omgivningen

Spring.

I dubbel bemärkelse.
Jag vill ha!

We got the funk.

Jag har sådant jävla flyt i år. Det känns som om allt är möjligt nu, även en vinst i kommande music quiz (12 mars) känns möjlig. Disco och nedgrävd soul till trots. Varför skulle jag inte kunna vinna när jag lyckas få biljetter till bägge spelningarna med Glasvegas?
Jag borde belöna mig med något.

Och något helt annat.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Cakewrecks är om möjligt den bästa bloggen .

Dagens låt:
Lords of the New Church-"Hey Tonight"

Ring my bell.

Då får man ställa klockan i morrn och sätta sig i telefon kö medan Olle sitter vid datorn.
Den här konsertvåren verkar inte ha något stopp.

Min nya favorit sida

Sleeveface.com

Know your enemies.

Olle städade skamgarderoben här om dagen och hittade fina brev från mig. Nu städar jag en låda i köket och hittar min lista över dödsfiender. Kan någon säga vem Lennart Jangälv är? Tydligen hatade jag honom så pass mycket 2006 att han står med på min lista. Annars är det mest kunder som besökte min dåvarande arbetsplats.

*
Ah det var SL!

Pour some sugar on me

Den där konsertvåren jag pratat om fick ett nytt tillskott igår. 2 maj spelar Bob Hund på Cirkus, ett band jag respekterar men inte lyssnar på. Grymma live men inget för mig. Dessvärre är Pascal förband. Ska jag alltså blir tvungen att punga ut med dineros för en konsert jag inte vill se. Finns det inte något system där jag kan få betala halva priset och gå efter Pascal? Olle är förstås i sjunde himlen som både gillar Bob Hund och Pascal.

*
Det här ser inte bra ut. Om två veckor har jag bokat in vår och med det skinnjacka. Hur ska det gå?

*
Spotify är lika bra som det är dåligt. Det ger en möjligheten att hänge sig åt sådant man borde skämmas över utan att det tar upp plats på datorn eller gör hål i plånboken.
Därför kör jag de bästa hår-rocks balladerna på repeat. LA Guns-"Ballad of Jane" samt Poison-"Everey Rose Has its Thorn" . Där emellan har jag lyckats peta in W.A.S.P, Def Leppard och Skid Row. Det handlar om att bejaka sina rötter, i mitt fall hårdrocksnästet, och platsen där jag spenderade 22 år av mitt liv, Upplands Väsby.
Allt är Chuck Klostermans fel.

young loud and snotty

Jag har rensat ur skoskåpet, bort med alla fula finskor som jag köpt på rea om jag skulle vilja vara fin. Jag har ändå skor för alla tillfällen.

Man borde kanske skaffa ett par blå paljett converse ändå. Man kan aldrig ha för mycket paljetter, fråga bara Liberace (Ouija bräde bör då införskaffas).

Bonus:
Dead Boys-"Ain't Nothin' to Do"

Bloody Tourists

Wave Pictures igår var något utöver det vanliga och då syftar jag på publiken inte bandet, som förstås inte kunde toppa den fina spelningen jag fick uppleva i somras. Åter till publiken som bestod av turister från spridda delar av Europa. Det verkade som dom aldrig upplevt live musik förut, Dem bröt ut i något som jag antar ska kallas för dans och jag var mest orolig över att någon skulle trampa på min vita fina kicks (skor för er som inte hänger med i lingon).
Wave Pictures då? Det verkar som dom försökt anpassa spelningen efter lokalen och storleken på den, som dom själva sa att dom kändes så långt från varandra, det blev dem mera "rockiga" låtarna om man kan säga så.
Med det sagt så var det bästa ögonblicken när dem körde "Now You're Pregnant" och då kunde jag (och tydligen Olle) inte hålla det inne utan skrek med i varenda textrad till en låt som skulle vara finstämd och intim. Och vad passar då inte bättre än 2 tondöva svenskar som skriker halsen av sig.
Detta om detta och konstert våren har just börjat om 2 veckor: Glasvegas. Och jag har äntligen hittat en Guns tshirt. På asos herravdelning av alla ställen.

Dagens låt:
the Lords of the New Church-"I'm Not Running Hard Enuff"

pop nonstop

Ikväll är det Wave Pictures och alla med ett svagt pophjärta borde vara där även om det inte blir någon fin allsång som på Luminaire i somras. Välkomna den stundande våren ikväll, även om den kan kännas smärtsamt långt borta, med något rent och ärligt. Det kan behövas i stunder som denna med finanskris, Nug och journalist techno.

As her paintings improved her kissing got worse

Jag uttrycker mig sällan om aktuella händelser eftersom jag vet mina begränsningar och dem slutar vid musik och popkultur. Så jag ska bara flika in en liten rad om Konstfack, deras elever med tillhörande debacle. I lördags gled vi in på en liten diskussion om kostfack, någon sa att vi borde bränna ner skiten. Jag erbjöd mig som frivillig, jag skulle göra det till en kostinstallation. Konst ska vara passionerat, det ska brinna.
Jag hatar konstfack men gillar konst så mycket som man kan som outbildad tjej vars mål med livet är att vinna ett muisk quiz.

Som sagt jag ska inte uttrycka mig om saker som sträcker sig utanför mina ramar.

Dagens låt:
Hefner-"Painting and Kissing"

istället för musik, en gummi anka

Det är bara en sådan dag.

No I wont back down.

Onsdag:
Pascal var utmärkta precis som vanligt. De nya låtarna är minst lika starka som dom gamla, och det var skönt att höra dem under nyktra omständigheter och inte snorfull som i november.

Torsdag:
Trots att smockan hängde i luften och sk "journalist techno" kom vi på en ärovärd 10:e plats på quizet. En väldigt bra placering med tanke på att rebusarna var så gott som omöjliga att tyda när bilderna var så minimala och i undermålig kvalité, Jenny Damberg borde uteslutas totalt.

Fredag:
På Spåret och vin, Weird Science och vin, och en fullkomligt spontan utgång. Efter filmen stog valet mellan antingen mysbrallor eller Flyktsoda. Att vi båda hade bra hår och var peppade av vinet och den fenomenala musiken i Weird Science gjorde att vi begav oss till Flyktsoda som var sådär mediokert som vanligt med mediokert är bättre än undermåligt. Jag hamnade nästan i slagsmål på tunnelbanan hem med två unga crackheads. Dom stal min plats och jag mumlade "Åh tjenare" i väldigt sarkastisk ton det tog dom som en invit att skrika hora efter mig. Jag har inga gränser längre så efter 10 hora rop fick jag nog och skrek "Men kom hit och säg det då jävla luder!". Då tystande dom och jag vann! Om jag inte varit lite vinkaxig hade jag aldrig vågat leka med döden så där, men jag ska inte behöva ta så mycket skit när jag faktiskt inte gjort något fel. Den känslan jag hade då balanserade någonstans mellan triumf och ren rädsla.

Lördag:
Till Väsby och mamma. Väsby bjöd på en buss som kom först om 20 minuter och signal fel på pendeln. Jag är glad att jag har lämnat det där blåshålet och det är nyttigt att åka dit och uppleva misären så man inte tar allt för givet.
Sedan någon slags schlager fest med 6 personer här hemma, eller schlager som ursäkt för att bli lite mer än anständigt full. Jag och Olle vann Stockholmsspelet!

Söndag:
En rejäl vurpa på medborgarplatsen. Jag blev distraherad av en ungt gulligt skinheads par, men jag kom upp lika snabbt som jag föll omkull. Brunch på Jimmys istället för frukost med en stelfrusen promenad till Fridhemsplan.

Detta har varit en så fantastisk ledighet helt symptomfri, ingen ångest ingen paranoia, ingen skam. Jag har känt mig förvånansvärt normal och välanpassad. Jag har pratat helt otvunget och avslappnat med folk som jag knappt känner. Det måste vara såhär det känns att vara Olle. Jag gillar det.

Nästa vecka blir hård med inventering i 2 dagar, Wave Pictures på fredag som följs av tidigt jobb på lördag. Men vem behöver sova när man kan få ha kul för en gångs skull.

Dagens låt:
Cyndi Lauper-"Girls Just Want to Have Fun"

I couldn't spel !!*=#@

Varför är det alltid så att när man ska stänga ner datorn och gå och lägga sig som man kommer på något som man bara måste göra.
Igår var det Sam the Sham & the Paraohs, som för övrigt var den första rockstjärnan med att ha örhänge om jag inte misstar mig, samlade verk som jag snubblade över. 3 skivor med ca 30 spår på varje. 90 spår totalt till brädden fyllda med orglar, inräkningar och skrik som gjorda för en mentalpatient (och undertecknad). När ska jag få tid till att plöja igenom denna potentiella låtskatt?



(Egentligen ville jag lägga upp videon till ZZ Top-"Legs" men den fanns inte på tuben. Den är så fruktansvärt dålig och meningslös att den blir genial.)

Monster mash

Solid Harmonie
Popsie
Alice DeeJay
Roller Girl
Blümchen
Rozelle
Presidents of the Unitet States of America
Imani Coppola
Jimmy Ray
Len
Liquido
Cleopatra
B*witched

Det är ett under att jag inte är mer missanpassad med tanke på det musiklimat som jag växte upp med på 90-talet. Även om jag var något sånär alternativ som prepubertal tonåring kan jag sjunga med i pinsamt många låtar. Youtube får mig att sträcka mig efter skämskudden. Detta är vad jag sysslar med när jag borde plugga på om the Temptations. Nostalgi är inte at leka med och min hamnplats där i slutet på 90-talet var Voxpop som gick på onsdagar i SVT1.

More than this

Då var det dags igen. musikquiz (popquiz får det ju tydligen inte heta längre) på torsdag. och som vanligt sista veckan innan quizet försöker jag proppa in så mycket som möjligt i min hjärna som redan känns allt för full. Att lyssna på musik som man egentligen inte är så intresserad av och sedan komma ihåg vad låtarna heter är tradigt och lite stressframkallande. Jag har försökt mig på Roxy Music men hur ska man hålla reda på var Roxy tar slut och Bryan Ferry börjar när intresset från början är väldigt svalt. Som om inte det vore nog vandrar tankarna iväg till den gången (ta i trä) då man själv får göra quizet. Vilka moment man skulle ha med och i vilket sammanhang man ska få in Sin with Sebastian.
Den är veckan hoppas jag på stillbilder från musikvideos, som tydligen är min starka sida. Som barn var jag obesegrad på memory och jag har fortfarande kvar lite av mitt fotografiska minne.

Quizet är på torsdag och på onsdag spelar Pascal och mitt schema för torsdag fredag är bra på det sättet att jag slutar kl 16 och kl 15 men dessvärre börjar jag tidigt (för mig). Det är bara att härda ut för det är sällan man får möjligheten till så mycket kul på en vecka. Ledig helg med Olle ovanpå det. Allt verkar falla på sin plats om man nu bara kunde vinna någon gång....

Dagens låt:
Etta James-"I Worship the Gorund You Walk On"

It's alive!

Jag har börjat gilla mina jobbhelger då det är jag som är bossen. Jag har vant mig vid det och dessutom är Emma där och då får man prata sitcoms, skvaller, enstaka musik och film.
Igår plöjde vi igenom 80-tals highschool filmer. Och idag slängde hon en bunt DVD:r framför mig på skrivbordet. 4 stycken allt som allt. "Weird Science" som jag inte sett sedan jag var 10, "Ferris Buellers Day off" som jag har avspelad på VHS från kanal5, "Can't Buy Me Love" som jag velat se hur länge som helst och så bjöd hon på en bonus som jag aldrig hört talas om "Girls Just Wanna Have Fun". Med Sarah Jessica Parker, Helen Hunt samt Shannon Doherty, den verkar otroligt lovande. Så där otroligt cheesy att det blir kul.
Så ikväll har jag tuperat upp någon slags crossover mellan en flock of seagulls frilla och en bufont samt har på mig spandextajtsen (som jag faktiskt har haft på mig sedan i morse).
Som tack för det fick Emma låna "Fast Times at Ridgemont High", jag ser framemot om 2 veckor då vi har något att diskutera. Måste fråga om hon sett Footloose.
Om jag inte vore så mån om mitt privat liv och inte ville blanda jobb och fritid skulle Emma vara ett starkt kompis ämne. Om jag nu ville ha kompisar.

Dagens låt:
Oingo Boingo-"Weird Science"

Come back tomorrow night and try again

Jag skäms inte för att säga att jag ser fram emot melodifestivalen, jag gör det varje år. Det är spektaklet jag vill åt tyvärr får jag stå ut med dem så kallade "låtarna" på vägen.
Men ikväll är jag väldigt orolig. Alcazar är med i den här omgången och jag vet att min dödsfiende och granne är ett fan. Iaf om jag ska grunda det på hennes "schlagerfest" förra året då"Alcastar" kördes på repeat med tillhörande glädjetjut, kl 2 på natten.
Olle rapporterade att hon har dammsugit idag så risken finns att hon kommer ha någon slags bjudning. Om det nu blir så måste jag faktiskt ta mig i kragen och skälla ut henne så in i helvete.
Jag måste lära henne att man fan inte bråkar med mig, dessutom jobbar jag imorgon visserligen sovmorgon men rätt ska vara rätt.

Dagens låt:
Little Richard-"Slippin' and Slidin' (Peepin' and Hidin')

....

Idag slog jag äntligen till på denna fina dvd, eventuellt den bästa dokumentär serien som visats på tv (som inte har med musik att göra). Den behandlar triviala saker som häxor, vampyrer och varulvar med respekt.
Anthony Head är programledare och gör det fenomenalt.

JAg är faktiskt lite spänd på den nya "Wolfman" filmen med benicio del Tora som kommer i vår.

DVD för 79 och en Little Richard skiva för en tia!
Nice...

the lap of Luxury

Nu ökar den där ganska dåliga konsterten på Berns med the Cramps i värde.
Jag han se Cramps och Lux Interiors könsorgan innan han gick ur tiden.
Min första kontakt med the Cramps var i en Kerrang tidning där dom bedömde band efter de allra viktigaste kriterierna "Sex, Drugs and Rock'n'Roll". Att som 15 åring läsa om ett band som simulerade sex med en stilleklack på scenen var kittlande. Men det dröjde innan det blev mitt band.
När jag var praktikant på EMI fick jag en katalog och möjligheten att välja ut ett obegränsat antal skivor till mitt nöje. Mitt bland Bowie och Ed Harcourt valde jag "Songs the Lord Taught us" "Off the Bone" och "Psychedelic Jungle". Det hör till den kategorin som vi kallar för smarta val. Att höra de första tonerna av "TV set" var snudd på världsomvälvande. Många snackar om gåshud men det är i magtrakten som jag känner musik. Därifrån sprider det sig utmed ryggraden. Det var stort att det fanns ett band som blandade det jag gillade mest snusk, skräck och rå rock'n'roll med fingertopskänslig humor. The Cramps var dödstöten för mitt redan avsvalnande popintresse, istället lade jag ner min tid på att hitta original låtarna till som Cramps omarbetat så snyggt. Och det är därför jag lyssnar på Hasil Adkins och Howlin' Wolf. "Song the Cramps Taught us" skivorna är oumbärliga verktyg för framtida musikaliska upptäkter.
Rent visuellt var the Cramps oslagbara, svart, svart, svart och tajt det behöver inte bli svårare än så.



Tack och hej och må det stå "Lux Interior (Erick Purkisher) burried alive"
på din gravsten. We salute you.

enough is enough

Idag var fan sista gången som jag gick ner i tvättstugan.
Jag hatar sysslan i övrigt men idag har jag en giltig anledning att aldrig mer sätta min fot innanför den där dörren under marknivå.
Det var precis när jag var färdig med tvätten och för ovanlighetens skull gick jag med huvudet högt, istället för den sedvanliga blicken i marken stilen som jag brukar köra med, som jag såg DEN.
Där stod jag med AC/DC-"Go Down" samtidigt som jag såg världen största spindel flankerad av minst 3 spindlar till, alla i ansenlig storlek. Ovanför dörren som jag lyckligt ovetande gått igenom och smält igen flera gånger. Jag tog ett steg bakåt samtidigt som jag kände ett svagt illamående. Ett djupt andetag och jag rusade ut så snabbt och graciöst som jag kunde med två överfulla tvättkassar för att inte få någon av spindlarna i huvudet. Väl ute i friska luften utstötte jag några kväljande kräkljud och ryste av obehag.
Det avgorde saken. Tvättstugan är karla göra, men eftersom jag vägrar får det återgå som Olles ansvarsområde

messed up, yes I'm all messed up

Om jag vore en hund skulle jag avlivas. Folkilsken som ingen annan och reagerar på vissa specifika saker som en hund på brevbärare. Men jag blir mest ilsken över triviala saker som vaniljyoghurt, honung, när fick drygar ut sallader med majs, den senaste kritikerhypen (när jag lyssnar på Glasvegas känner jag mig oftast lite smutsig), Joy Divison osv. Ilska är den känsla som ligger mig närmast till hands
Som barn var min likhet med hundar ännu tydligare. Jag bet andra barn, jag gillade inte ens barn när jag själv var ett. Andra barn var så stökiga och högljudda när jag själv föredrog att läsa en bok. Mycket kan ha berott på att jag var blind fram tills jag var 4. När man inte ser något är det väldigt viktigt att var sak ligger på sin plats och det är inte direkt så att man far runt som en virvelvind när man inte ser alla vassa hörn och dörrar.
De 4 åren utan syn har präglat mig enormt, det och de gånger då min bror skulle "koka" min leksakspotatis, och den gången då min mamma sa att jag var så elak att hon skulle rymma (hon gömde sig i trapphuset och jag var förkrossad). Och när min barndomskompis Linus ständigt hävdade att jag var kille även när jag drog upp kjolen för att visa motsatsen (jag bet honom tills han blödde en gång), och den gången då jag slog en ett år yngre tjej i huvudet med en planka, och den gången då idiot tjejerna i parallell klassen lade tuggummi i mitt hår och alla gånger som jag ramlat inför ögon vittnen.......

Dagens låt:
Bill Swing-"Messed Up"

sled-hammer

Ännu en fruktlös jakt på en guns t-shirt.

Ska ut och roa mig ikväll, på samma sätt som igår med en extra krydda.
Alltså kälken som är uppställd på Bandängen, åka iskana och eventuellt lite frisbeekastning. Det är det som är den extra kryddan. Semester är inte semester utan lite frisbee.
Jag fyller 24 i år och jag får göra precis vad jag vill även om det innefattar så vitt skilda saker som bakfyllor och kälkar.


Dames, boots, sleds and boots.

(Förresten så är det inte bara jag som gillar mig, stroke my ego)

Dagens låt:
Guns n Roses-"Patience"

the greater London radio

London började som vanligt med ett för dyrt skivköp hos Sister Ray, men det var en chans jag inte kunde missa.

Från en svaghet till en annan.

Olle i solen.

Titta mera fin sol.

Laddning inför Superbowl Sunday, och jag somnade, innan allt började, på olika ställen i hotellrummet.

Utsikten ena dagen.

Utsikten nästa, 10 cm snö i London är tydligen lika med snökaos.

Promenad i "snökaoset" eftersom det var allt som man kunde göra.

Så här mycket snö föll det.

Vuxna män som bygger snögubbar, vuxna män som ger snögubben en cigarr.

Bill Wymans "Sticky Fingers" som hade den godaste burgaren jag hittills ätit och en choklad shake att dö för.

Olle i Holland Park eller är det döden från "Sjunde Inseglet"

Vi kom till Heathrow till slut efter många om och men, det firades med en citron cupcake.

Och till sist: Vad vore London och Heathrow utan Joey Tempest. Ett tag funderade jag på om jag skulle be honom signera svensk hårdrocks avsnittet i min bok, men någon stans måste man dra gränsen även för ironi.

Dagens låt:
Gary Numan-"I Die: You Die"