gravallvarligt

"Daddy's Gone" träffar en för mig öm punkt, mitt trevande förhållande till min pappa som egentligen aldrig varit på topp. Det blev förståeligt nog inte bättre när han och mamma skilde sig när jag var 14. Jag var så förbannad och mådde så dåligt under en längre tid, det dröjde nog ett par månader innan jag ens träffade min pappa igen. Och då endast för att mamma sade till honom att han borde ägna tid åt mig. Vi spenderade en dag i stan, jag fick ett par nya vårskor och sedan köpte vi skivor hos hans kompis i Solna.

En bra sak som den där svåra tiden i början bar med sig var att jag fick spendera lite mer tid med min mamma. Det var bara vi två under veckorna eftersom syrran gick på" internat" och brorsan gjorde lumpen. Det är små saker som jag minns med värme som när vi kollade på Vänner och åt micropopcorn tillsamman. Men ingen pratade om att jag mådde dåligt, jag gjorde väl allt för att inte visa det. När jag något senare fick höra att min syster gick till en psykolog ett tag blev jag otroligt avundsjuk. Jag hade behövt det minst lika mycket. Sedan dess är jag väldigt beskyddande mot min mamma, jag vill inte se henne så ledsen igen.
Det blev lite bättre med åren, mamma skaffade en karl som jag alltid gillat, en vän till familjen, en Robert. Sommaren då det bara var vi tre två veckor i Danmark var behövliga, jag kände mig faktisk rätt varm inombords just då. När jag började gymnasiet blev det gradvis bättre, med några svackor.
Vi är för lika för att få ett normalt fungerande far/dotterförhållande. Vi har samma dåliga sidor, vi är distanserade och har svårt för telefoner, vi har dåligt humör och är ganska långsinta.
Om vi inte hade så lika dåliga sidor skulle vi funka så bra. Vi är båda musikintresserade och födda komiker. Jag tror inte att pappa mår så bra han heller, han vet nog inte riktigt hur han ska göra för att få kontakt. Det gick för lång tid i mellan de första försöken.
Men när vi väl träffas känner jag att det är min pappa även om det är Robert jag ringer om jag behöver något.
Det har snart gått 10 år och jag är fortfarande inte helt OK, jag får väl bearbeta det själv i min takt. Betrakta detta som att jag har kommit en bit på vägen.

(Det blev väldigt seriöst det här. Men detta är inte mitt hypade inlägg, och jag har kommit fram till att det nog ska bli ett följetong istället för en stor smäll)