vi ska sjunka så lågt, lägre än någon sjunkit förrut

Försöker lyssna på Glasvegas nya och jag känner rodnaden sprida sig över kinderna. Dels för att skivan är så uppblåst och dels för att det är ett band som jag var fullkomligt euforisk över när de kom. Min känsla inför Glasvegas kan nog bara liknas vid ett dåligt förhållande med någon som är fullkomligt under ens värdighet. Nu vet jag ju inte riktigt hur sådant känns (hej jag har bara haft 1 förhållande i hela mitt liv och tyck att jag har missat mycket med livet, själv tycker jag att jag bara är fenomenal på att planera), jag jämför det bara med mina känslor inför Glasvegas.

Där visade jag verkligen dåligt omdöme. Och vem vet jag hade kanske varit kvar i det där destruktiva förhållandet om jag inte lyckats se dem live. Som Chuck Klosterman säger i Fargo Rock City, den minsta gemensamma nämnaren. Du ÄR den du står bredvid under en konsert. Han applicerar det på varför han aldrig gillade Def Leppard. (För många tjejer gillade bandet och han ville inte vara en tjej i Espirit topp. Lite stenåldersvarning på det men han var typ 14 då. Men ändå världens bästa bok. Läs den).
Eller som Tiny Nietzsche så träffande skrev häromveckan "Remember, there's always going to be some fascist assholes who also like your favorite band."

Tills vidare lyssnar jag på Riddarnas nya. Igen och igen, och igen. Och det borde du med, men bara om du är en vettig människa, annars besudlar du bandet för mig.

(Vi kan dra ner det på en ännu lägre nivå: det ytliga. När Glasvegas kom sade alla hur lik han var Joe Strummer. Jag tycker att sångaren i Riddarna är ruggigt lik James Hetfield ca 1987 under vissa stunder. Och det låter mer som något jag vill lyssna på i detta livsskede)