ride with me

Jag kan cykla nu, och med det menar jag att det gör ont som fan i rumpan och låren. Luggorna rosslar och jag svettas. Och ändå är detta en förbättring. Jag känner inget större behov av att kräkas och det flimrar inte framför ögonen längre. Dessutom har jag nästan börjat tycka att det är lite kul. Med cykeln kommer en viss frihet och jag kan se mig själv cyklande med blommor i cykelkorgen. Dessutom har jag fått ett nytt uttryck att slänga mig med: "hojja iväg". Är det ett vedertaget uttryck eller är det något lokalt? Hur som helst känner jag mig barnsligt lycklig i backen mellan Stureby och Svedmyra. Och jag är fortfarande så pass kaxig att jag lyssnar på min ipod, men på väldigt låg volym.

Dagens låt:
Adam & the Ants-"Los Rancheros"