In my time of dying

Idag cyklade jag för första gången sedan sommaren 2002, men jag har aldrig varit en aktiv cyklist. Inte ens när jag var barn, jag cyklade bara vid behov. Och det kände jag verkligen av idag. Det är inte ens en lång sträcka. Från Bandhagen till Gullmarsplan och redan efter 500 meter började jag känna av benen, och med det kom oron smygande. Oron över att jag inte ens skulle klara av den lilla sträckan. Illamående och rosslande lungor till trots kom jag fram till mitt mål. Med gummiben och fläckar framför ögonen, det även fast jag gått upp för mördar backen vid Enskede gård. Eller egentligen 2 backar men de är direkt efter varandra.
Jag visste att min kondition var dålig men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det var så här illa. Jag är en hjärtattack som väntar på att hända. Hela den här upplevelsen var en rejäl tankeställare. Och hur mycket jag än vill tänker jag faktiskt fortsätta. Hur skakis jag än är, hur illamående, hur ont i röven och hur svettig jag än blir ska jag faktiskt fortsätta. Jag vill ju faktiskt inte dö.
(Och det är faktiskt väldigt kul i nerförsbackarna)

Dagens låt:
the Bar Kays-"Soul Finger"