klarar mig lindrigt under ett sammanbrott på bussen

Någon gång skulle jag vilja uppleva att håret på armarna reser sig upp, eller ilningar längs ryggraden istället för magkänslan. Klumpen i magen när jag hör en riktigt bra låt. Eller i det här fallet ett starkt illamående av Pascals nya "Nyår".
Över lag lyssnar jag väldigt sällan på texter, det är alltid sekundärt men ibland slår det mig så jävla hårt att jag praktisk taget skulle kunna ligga golvad på badrumsgolvet (igen).
Det känns som jag befinner mig där just nu, fast när jag släpar mig uppför trapporna är det ingen hemma. Och de senaste månaderna har jag upprepade gånger sagt att jag skulle kunna vara med i "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott", som bland annat har resulterat i en utställning av en gubbe på tuben, tiggt om stryk på tuben och varit allmänt dryg på debasers dansgolv. Jag har inget att förlora. Jag vet att jag kommer få stryk en dag och då ska jag verkligen ha gjort mig förtjänt av det.

Hur går man vidare från det här, hur ska jag klara av väntan till januari? Det är ett dubbel eggat svärd att börja året med en ny Pascal skiva. Å ena sidan får året en kanon start, å andra sidan peakar året där. För det är ju dags för den "svåra tredje skivan" och jag har skyhöga förväntningar. Jag vill ha en "London Calling", en "the Holy Bible"och en referens för er popsnören där ute, en "Forever" (BD).

Dagens låt:
Pascal-"Nyår"
(myspace)