welcome to my nightmare

Jag har väl typ någon form av sömn apné. Emellanåt drömmer jag så pass livligt att jag slåss, sparkas, svär och gråter. Inget som drabbar mig direkt, det är jobbigare för Olle som blir väckt och får resa sig upp och vänta tills jag har slagits färdigt. Ibland hinner han inte utan får några smällar, och inte att glömma det där fina strypgreppet jag fick in för några år sedan, eller när jag tagit tuggor av hans underarm.
Men nu har det blivit värre. Den senaste månaden har jag vaknat ca 5 gånger och känt en extrem ångest som inte ens kan gå att jämför med mina lägsta ögonblick (och de är många och väldigt låga). Jag får svårt att andas, känner mig övergiven, som om jag vore död. Eller som om alla i min omgivning är döda och jag är helt ensam kvar.Det håller väl i ca 10-15 minuter. Efter det är det oerhört svårt att somna om.
Om det fortsätter, eller blir mer frekvent får jag nog lov att överväga ett besök på en sömnklinik. Det är kanske så enkelt som att jag får för lite luft. Jag har redan svårt att andas genom en utav näsborrarna när jag är vaken så det är inte helt uteslutet.
Annars har jag inga problem med att somna.