prologue to history.

Jag såg dokun om Anvil igår och blev tvungen att zappa över till PSL på festival för att inte börja gråta. På PSL var det desvärre inte bättre. Det var Markus Krunegård och en massa skrikande tonårstjejer. Det är nästan så att jag undrar om inte min påstående att så fort tjejer gillar något blir det dåligt inte är sant ändå? Och inte bara en yttring av min avundsjuka över att aldrig ha passat in. Jag bytte snabbt över till Anvil igen och kunde glädjas över den stora publiken de äntligen fick spela inför. Jag passar inte in där heller. Verkligen inte. Det är så långt ifrån mig själv att jag kan betrakta det och roas utan att känna mig kränkt. För det där är ju verkligen inte jag. Det som är riktigt jobbigt är nog att jag ändå är mer lik Krunegårdfansen. och det gör mig ännu mera ledsen än Warren Zevon dokumentären.
Men igår var jag riktigt glad över att jag betalar TV licens.

Jag ska se Harry Potter idag. Äntligen.

Jag gjorde en spellista relativt fri från den rätt så skrevorienterade musik jag lyssnat på den senaste tiden.
Vilket jävla skämt.