all eyes on the calendar, another year I claim of total indifference

Jag kan inte hålla mig borta från att göra någon slags summering över decenniets musik. Ett decennium då jag som bekant tagit ett avstånd från vad man kan kalla för aktuell musik. Mycket pga narcissism, det lägsta gemensamma nämnaren, du är den du står bredvid under en konsert. Och de flesta människor är idioter.
Tillbaka till ämnet. summeringar. 10 skivor, 10 skivor från 00-talet som jag fortfarande lyssnar på.

10. Depeche Mode-Playing the Angel" (2005)
Den bästa starten på en skiva någonsin, ett domedags larm som inte låter sig ignoreras. Depeche Mode var tillbaka för att bevisa att dom inte var några föredettingar som bara red på ett nostalgi tåg. "Playing the Angel "var minst lika bra, om inte bättre än, "Vilolator".







9. Subsonics- "A lot to forget" (2002)
Smutsigare och farligare än vad the Strokes någonsin var, Subsonics lät som ett av de där sällsynta garage banden som faktiskt repat i ett riktigt garage. Därav den nasala svajjiga sången. Det finns inte en enda låt på skivan som jag inte skulle spela på en skitig rock klubb á la Max Kansas City anno 1976.
Mer tajta jeans till folket.







8. Skriet-"Skriet" (2009)
Det verkar fullkomligt omöjligt för Isak Sundström att göra några fel. Om Pascal var nerver var Skriet eftertänksamhet. Industriell blues, som om Robert Johnson suttit vid ett avloppsrör i Rhurområdet istället för Mississippi deltat. Kallt och kargt istället för klibbigt och svettigt.








7. the Wave Pictures-"Instant Coffee Baby" (2008)
Ett pophjärta dör aldrig. Det slår kanske inte lika ofta eller hårt men "I Love you Like a Madman" var som en defibrillator. Perfekt snickrade poplåtar om att hata John Lennon, rum som snurra som en 45:a, fredagsnätter i småstäder på den engelska landsbygden, skulpturer av marmelad och, förstås, kärlek.
En perfekt pop skiva.







6. Pink Grease-"This is for Real" (2004)
Vilken kontrast. Här var det inte ens snack om fina poplåtar om kärlek vid första ögonkastet, om det inte ledde till att ha sex på en nattklubbs toalett förstås. Det var en ren och skär party platta, helt avsaknad av eufemismer. I stället för att insinuera saker sjöng de rakt ut om diverse sexuella aktiviteter. För vem kan glömma rader som "my big stuff makes me real hard hitting"? Ibland vill man bara vara dum och lyssna på glammig punk disco, det är därför som skivan inte sålde och man bara kan hitta Pink Grease på min och Olles lista.
Snudd på ot, men jag äger ett par Pink Grease trosor, och jag har gjort ett eget halsband som blev ruggigt snyggt.

5. Hefner-"We Love the City" (2000)
"This is London not antartica, so why dont the tube s run allnight?"
En skiva helt om London, eller jag med London som utgångspunkt. Och då var vi tillbaka vid pophjärtat. Få kan beskriva förhållanden som Darren Hayman vare sig det handlar om människor eller städer. Det här är skivan jag lyssnar på innan jag åker till London, det är vad jag lyssnar på när jag älskar Stockholm, det är vad jag lyssnar på när jag hatar Stockholm.
"We love the city because it lets us down."
Och lyssna på "Good Fruit" om du är en hopplös romantiker med viss verklighets förankring.

4. Pascal-Förbi Fabriken (2006)
I sommar vill jag åka till Gotland i en 67 Cheva Impala. På en dammig motorvägen skrikandes i 110, förbi fabriken, leta efter hålet i väggen och sedan ta en avstickare till Hamburg och sätta mig ensam på krog och bli kysst av jävla bengt.
Osv, osv....







3. Ed Harcourt-"Here be Monsters" (2001)
En skiva jag köpte baserad endast på recensioner, Fredrik Virtanens krönika i Puls och något klipp jag såg på musikbyrån.
Jag hade ingen egen dator på den tiden och uppkopplingen var via ett gammalt modem som lät så där charmigt som bara modem kunde göra vid den tiden. Hur som helst det var den sista skivan som jag köpte utan att ha förlyssnat mig på nedladdat. Jag har skrivit ett helt blogginlägg tillägnat den är skivan och allt dom omgav den. Rödvins pop när det är som bäst, och det gick faktiskt bara utför efter detta.



2. Death from Above 1979-"You're a Woman, I'm a Machine" (2004)
Man ser det redan i titeln. Här åker hårdhanskarna på. Det är gitarrmangel från första sekund. Det är svettigt, det är farligt och det finns inget att förlora. Det låter som om den kortlivade kanadensiska duon gått ut i krig, och dem vinner.







1. Pascal-"Galgberget" (2008)
Jag vet att det är fel att ha med en artist 2 gånger. Men ibland är det rätt att vara fel. Detta är ett sådant fall.
Det kändes som om skiva var skräddarsydd för mig, den passade som handen i handsken. Herregud, hushållet började lyssna på Judas Priest tack vara "Smärtstillande". Galgberget träffar någonstans i mellan lungorna och buken och bör inte över analyseras. "Det är bara sketen rock'n'roll och jag gillar det"
Få köpte skivan men jag liknar Pascal vid Velvet Underground. Jag tror det var Brian Eno som sade det där om att alla (alla få) som köpte Velvets skivor sedan kom att bilda ett band. Pascal kanske inte riktigt har den effekten men jag vet att jag sitter hemma med en gitarr som jag köpt på fyllan och någon gång ska jag ta tag i det.

Tack Pascal för att ni gjorde mitt decennium.

Busty asian beautys

Nyårsafton

Outfit
American Apparel sockar, kjol, tisha och en jävla massa halsband.


Mat
Nachos och Haägen Dasz strawberry cheescake.

Aktivitet
räkningar betalda och Supernatural säs 4 avsnitt 1 i DVDn, jag har planer på att avverka två skivor ikväll.

Umgänge
Bara jag och min home boy Jack.

Förutspåelser
2010 kommer vi att se markant ökning av man-whores.

Löften
Skaffa en grå sweatsuit och börja jogga i slakthusområdet. Vinna quizet!

journey

Jag är inte lika organiserad som min bloggkamrat bobbypin men jag tycker att det var ett riktigt fint tilltag att summera sitt eget och högst personliga 00-tal.

Jag började 00-talet med att bli skilsmässobarn av högsta rang med alla tillbehör och bagage för utom ätstörningar. Tror jag var punkare på något hörn. Blev politiskt "aktiv" på något sätt. Gick ur grundskolan började på Rudbecksgymnasium i Sollentuna. Ett smart val för att komma bort från Väsby inte så smart att välja medie för det blir man inget på, men jag hade kul under tiden med fantastiska lärare och bra betyg (bara VG och MVG om man inte räknar matte och idrott och vem gör det egentligen).
Träffade Olle via Lunarstorm, vi fikade första gången den 30 janurai 2001, alltså exakt 8 år sedan. Var förvirrat popsnöre ett tag, slutade bry mig om politik och började mest bry mig om mig själv och började hata folk i en större utsträckning Åkte till Hultsfred och hatade folk ännu mer. Men var ändå så dum att jag åkte dit året efter också.
Slutade gilla pop i samband med "Vapen och Ammunition". Sände lokalradio med Madde, det närmsta DJ:ande jag kommit. Klassade mig som goth eller new wave.

Någonstans blev det 2004 det enda året jag minns tydligt. Praktik plats på EMI, massa gratis skivor Pink Grease på Debaser när det bra fans ett Debaser. Full på scenen, snabb sorti, sjukanmälan dagen efter och blev ändå retad retroaktivt. the Cramps besatthet. Studenten utan mössa med svart tyllklänning och sedan Harry Potter på kvällen. Jobb på Lindex till hösten.
2005 hade jag äntligen börjat hantera mina utseende nojjor, jag var ful men det spelade ingen roll för alla andra var minst lika fula. Ändå grämmer jag mig över att jag aldrig gick till Metropolis.
Suddigt för inget hände.
2006 var jag allt för ofta på Debaser Slussen vid varje ledig helg var jag där. Mojitos till massorna.

2007 är lika med den stora flytten och kanske det bästa året ever om man inte räknar med jobbsituationen. Mycket utgång, gick till Ace ganska mycket för miljöbyte. Det lönade sig inte. Dansade bort mina pengar och väska men fick tillbaka dem, det hände två gånger under samma kväll. Spydde vid Gullmarsplan och vid Globen men mådde bra dagen efter om man ignorerar ångesten över att ha smiskat en främmande man på rumpan. En del Londonresor kom där i mellan
SoBa blev fulländat.
Nyår 07/08 på Medis och det var lika med ett dansmaraton som slutade med ett enormt blåmärke på smalbenet som värkte vid varje steg. Men det var så värt det och det är nog min bästa utekväll.
2008 började jag quiza och hittade hem, jag omfamnade min inre nörd och jag gillar aldrig mig själv så mycket som när jag sitter i den där svettiga källaren och inte hittar orden.
Midsommar 08 stal vi BOLLEN. December kom vi på bronspallen
Det är på den linjen jag fortsatt. Nörderi och barnsligheter. Vägra växa upp. Och Olle han har följt med hela tiden. Och jag följer honom överallt utom till Nystad, det gör jag inte om igen.

Lägg till hen hel del konsterupplevelser och lite mer ångest så har ni mitt decennium.

in memorian

Min älskade Hammer Time klocka i cerise och grön plast har nu gått i graven. Det var i förrgår efter duschen som jag skulle sätta den på mig igen. Istället stog jag där med världens finaste klocka i två delar. Jag skäms inte över att säga att jag blev dimmig i blicken och at det kanske rullade en liten tår över kinden. Billigt skit från Asos.
Lyckade hitta en likande klocka på samma ställe fast med en cupcake i mitten uatv urtavlan istället.
Men det smärtar mig at det aldrig mer kommer att vara Hammer time. Jag hade vårt att se exakt vad klockan var men det spelade ingen roll för det var ju alltid hammer time.


För att trösta mig ytterligare klickade jag hem ett halsband med en rosa kassett, ett par vita Nike Blaze och ett par Reebok Straptastic. Men ingen fara allt var på rea. Nu har jag något att se fram emot eftersom det ändå inte blir något nyårsfirande för min del. Man kan ju säga att skorna också var lite tröst för uteblivet denimzine nyår.
Så där då har jag rättfärdigat min överkonsumtion.

Att jobba på anandagen är att dö en smula.

Vi tröstar oss med Chuck Klosterman och Fleetwood Mac.

Hidden charms

Ja det finns faktiskt en bil där under.

Klappat och klart.

God jul era jävlar!

Måste sitta uppe och låta calvadosen dunsta bort ett tag.

TV party

Så här års är det ju oundvikligen väldigt många summeringar över allt. Och jag älskar "best of" program på TV. Jag kan se hur många sådana som helst och det behöver inte vara av ett program som jag följt. Men om det är så blir det desto bättre. Det är som att sitta med en vän och gå igenom minnen, inte för att jag vet hur sådant egentligen känns eller går till men jag grundar det på den känslan som min TV ger mig. Min TV är trots allt min bästa vän. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Först kom TV sedan musiken och sist Olle. Det är mina 3 vänner och hittills har dom aldrig lämnat mig. Visst kommer det dåliga skivor, serier läggs ner, blir dåliga, får dåliga startider vilket krockar med min fjärde vän sängen och sömnen men det är något konstant som man kan luta sig mot. Jag har blivit besviken men aldrig lämnad. Och snart kommer årskrönikorna också. Enda gången då jag kollar på sporten.

Dagens låt:
Televsion-"Friction"

Avatar spoiler

Jag har redan förutfattade meningar.

from your head to your toes

Jobbskor!

Jag borde verkligen slå till. Billiga, ser bekväma ut och fotsvetts vänliga.

Delirious

För kanske två veckor sedan skaffade jag Facebook och jag vet inte vad jag ska göra med skiten. Jag har skaffat det under ett halv falskt namn snarare ett alter ego. Jag har en riktig bild på mig själv. men jag förstår inte vad hela grejen handlar om. Har man det för att kolla upp vad folk man gick i grundskolan med gör nu för tiden? Så kan det ju inte vara för det förstörs när de flesta bara verkar dela information med folk på deras vänner lista. Man (jag) vill kunna tassa runt där i smyg och skratta åt folks bilder.
Och jag har kommit fram till att jag är fullkomligt ointresserad av vad, låt oss säga, Farima gör nu för tiden. Jag bryr mig bara om mig själv. Det har alltså gått så långt att jag tom för egocentrerad för navelskådningens mecka Facebook.
(Jag har inte så mycket att skryta om heller om man menar materiella saker, jag är ganska nöjd med att veta att jag är bättre än de flesta)

it came out of the sky

City listade Stockholms bästa konserter under oo-talet. TTA på Södra var först. Jag var där men så jävla bra var det inte. Det utbröt bråk i publiken och jag och Olle hetsade på med "fight , fight, fight". Efter ett tag tröttnade vi och gick hem. Fotbollsfans som slåss är bara kul om någon gör sig illa ordentligt. Men medelklassen gottar sig gärna i smutsen för dom kan ju alltid ta sig där ifrån.
Något som var kul den kvällen var Willy som köpte en flaska vin utan glas och sedan erkände för mig att han faktiskt bara tagit studenten sommaren innan även fast han är lika gammal som mig.
Jag hatar nästan Willy nu för tiden.

Jag var också på Debaser när Pete Doherty spontangästade stället. Och tidningarna överdrev spelningen som vanligt. Han hängde lite lätt i ljusriggen och ville inte gå av scenen så dem fick kapa strömmen. (the Horrors röjde hårdare något år senare med sugrör i hela käften ståendes på bardisken, ett av sugrören har jag kvar i min lilla minnesask.) För mig så är inte det "Pete-kvällen" det är "Indy-kvällen". Indy the Organslayer spelade i DFB. Orgelvarianter av låtar som folk önskade. När Olle efter den fjärde gången skrek efter "Last Chirstmas" fick han en mycket skarp tillsägelse att det var den vidrigaste låten någonsin och om han önslade den en gång till skulle han få stryk. Men inte värre än "the Rose" som Indy snällt spelade. Fast jag antar att han får hemska associationer, britt på över 30 som han då var nu vill jag nog gissa på att han är över 40.

Vad vill jag få sagt? Jag kanske bara vill skryta att jag var där och är så blasé att 00-talets bästa spelningar i Stockholm inte imponerar på någon så världsvan som mig. Eller så är jag bara lite nostalgisk och vill sätta en personlig touch på decenniet.

Dagens låt:
the Gun Club-"Run Through the Jungle"

Att jula

Snart är granen pajad av Strage.

Failure is an option

En i raden utav mina många misslyckanden.

När Olle åkt till jobbet kände jag hur snön och kylan lockade. Jag rustade med reflex, öronmuffar, lackkängor, enorm svart halsduk och "Für Immer" i poden. Det jag inte fick med mig var plånboken och med BEA i Svedmyra som slutmål var det bara till att vända vid macken och knalla hem. Men jag är stolt att jag faktiskt gick ut igen.
Någonstans i Sturebys villaområde bland julstjärnor och ljusslingor kände jag mig faktiskt ganska glad. Kylan hade gjort så att mina kinder domnat bort, låren värkte lite och halsduken blev blöt av min anderdräkt. Men det var OK. Då kändes sommaren med sina panikattacker och rövsvett på bekvämt avstånd.
Och i höghuset vid Svedmyra filmade jag ett epilepsi framkallande fönster.
Jag köpte bara onödiga saker, för BEA har allt det är till och med bättre än Obs för att citera en t-bane alkis. Av någon anledning kändes det som om jag behövde några snurrande pappersgirlander. Jag använder våran stundande festivus som ursäkt. Och att jag hade mer pengar på kontot än jag räknat med.

Paketinslagning

Inget öppet köp till efter jul.

Christmas wrapping

Jag skulle handlat de sista julklapparna idag, jag var mentalt förberedd på att åka hem i en packad tunnelbanevagn. Men nu är jag redan hemma. Jag är visserligen inte helt klar men det är bara smågrejer som jag ska fixa på jobbet eller på torsdag. Det har gått lite för lätt. Men det är väl för att jag helt enkelt har struntat i att köpa saker som folk vill ha. Nu har jag köpt sådant som jag tycker att dom ska ha. Något som man märker kommer från mig. Det blir vinylskivor i ramar till hela bunten i alla fall till 3 personer.
the River till pappa, Rumours till hans fru och så ska jag leta upp Kraftwerk "the Man Machine" till brorsan. Så får det vara, och jag tycker att det är skitbra klappar. Får jag inte medhåll bryter jag alla familjeband.

cut loose

Jag har inventerat mitt förråd av mössor, halsdukar och vantar iför den kommande snön och kylan. Som det ser ut nu så har jag så det räcker och blir över. något som jag inte har är ordentliga och varma skor. Men det har jag inte haft på flera år. Man kommer jävligt långt på sneakers, enda nackdelen är att dom är hala. Om det skulle behövas har jag ett par nöd skor som jag köpt på en rea för 149 spänn. Rosa fusk-mocka stövlar med en liten inbyggd klack. Jag köpte dem runt 2005 efter jag sett "Footloose" och tyckte att dom var som gjorda för att dansa i som dom gör i introt. Jag har aldrig dansat i skorna men dom har ändå varit värda sina pengar.

En katt som jag hittade ute i Täby.

Dagens låt:
Bonnie Tyler-"Holding Out for a Hero"

speedball

Gillar du också när det går snabbt?
Kolla då in New York Thrash skivan. Om så bara för Undead-"Social Reason" och Beastie Boys tidiga "Riot Fight" som med sina ynka 25 sek får the Germs-"What we do is Secret" att likna "In a Gadda da Vida". Ibland behövs det inte mer.

woohwooh thats the disco call

Quiz= Plats 13 vilket jag är nöjd över. Jag tog allt jag skulle ta ingen ånger här inte. Men om Cissi hade varit med hade vi säkert varit top 3 om inte vinst. det var verkligen ett quiz som gjort för Cissi att glänsa i. Kul att Minor Threat lyckades smyga in på ett hörn, mer punk mindre akustiska gitarrer så får man en glad Rocky.

Julbords koma.

Dagens låt:
Beastie Boys-"Shake Your Rump"

bringin' down the quizmas cheer

Det är ett skadedrabbat SoBa som går in i ringen ikväll. Cissi måste jobba på sin C-uppsats. Och känner du att du kan ersätta henne är du varmt välkommen att ansluta dig, men då måste du åtminstone kunna ta F.R David på mindre än 1 sekund för att tillföra något.
Då blir det ingen vinst den här gången heller, men det är lika bra det för jag vill ju vinna med det riktiga SoBa. Med original medlemmar som kämpat sig upp från slummen.
Idag tror jag på en plats 15 om vi har tur. Det är så det känns.

Dagens låt:
Depeche Mode-"Nodisco"

(Fast jag har egentligen bara haft Asia-"Heat of the Moment" på huvudet)

Girly man

Tar lite tjejdrinkar med min Mahomo

TV od

Eftersom TV kvällen igår lämnade mycket att önska satte jag mig framför youtube för att plöja igenom alla 9 delar av "Synth britannia". En härlig liten dokumentär om musiken som ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Därför blev jag så arg när Fad Gadget bara viftades bort som en blomfluga. Han nämndes bara i förbifarten 2 gånger ackompanjerad av något litet klipp från "Collapsing New People". Jag förstår att man inte kan lägga allt för mycket tid på någon som inte gjorde några avtryck på listorna när det ändå handlade om tiden då synthen exploderade. Men det till trots lyckades Throbbing Gristle (som är mer industri om man frågar mig men det är aldrig någon som frågar mig) och Cabaret Voltaire få flera minuter tillägnade sig. Frank Tovey är ju dessutom död så hade väl varit fint att ägna några minuter åt pionjären som gjorde sin första spelning på en strykbräda för att sedan gå vidare till att kasta könshår på publiken och slita av sig bägge hälsenorna under en spelning. Det var min invändning.

Jag är ju ingen synthfantast, jag gillar bara hitsen. Men jag tackar aldrig nej till en musikdokumentär. Och jag tackar absolut aldrig nej till att se Andy McClusky såga Oasis.

I gun for you

Det räckte att vara rödhårig i en månad och även om den hårfärgen jag använde skulle förvunnit efter 8 tvättar satt den kvar som berget, bara lite ljusare.
Idag fick det vara nog. Så nu sitter jag här med gul-aktigt hår istället. Lite grann som Cyndi Lauper, vilket inte är helt fel egentligen men jag vill hellre se ut som Jeffrey Lee Pierce.

Daddy O

Julklapp till pappa, han har ingen vinylspelare så jag har gjort en tavla av den.

spend spend spend...

Jag drack en flaska vin i min ensamhet igår. Jag somnade kl 23. Det kändes mycket värdigt. Nu har jag sovit i 11 timmar och ska bege mig ut bland den julklappsköpande massan. Jag måste skriva en handlingsplan.

Dagens låt:
the Slits-"Shoplifting"

Saddle up cowboy

Phoenix är så överskattade på nollnolltalet är dom överrepresenterade. Jag tror jag har den där första skivan någonstans som jag fick gratis när jag hade praktik på EMI. Det är ett promo ex i papp så den försvinner ganska lätt. Inte för att jag saknar den. Den har jag nog bra lyssnat på 2 ggr och det var 2004 när den släpptes.
På Hype igår gjorde dom nästa ner sig i byxorna över hur fantastiskt franska dem är. Att allt låter så franskt trots att dom försöker låta amerikanska, som det blir med de flesta franska band.
Till det vill jag bara säga som dom gör i grannlandet Skåne: bull!

Tacka vet jag Coming Soon som var det överlägset bästa franska bandet från 00-talet. Som trots den grova franska brytningen tog mig med ut på prärien. Jag har tjatat så mycket om det men kvällen på Luminaire var religiös. Att göra en nästan oigenkännlig cover på Ram Jams-"Black Betty" och sedan en cover på Bonnie Prince Billys-"Three Questions" , som var helt okänd för mig då, under ett set. Det var magiskt och jag får nästan gåshud bara jag tänker på när Howard Hughes stod där med sin Stetson hatt. Det var knäpptyst bortsett från hans röst. Och sedan vandrade han ut i publiken som om det vore en riktig predikan. Det är en kväll jag aldrig kommer glömma.

Jag lyssnar aldrig på skivan. Jag är nöjd med den kvällen.

do you want me to hit you with a soft rock?

Min sambo är en stalker god nog åt en av Hollywoods A-liste kändis. Och nu har han använt sina krafter till godo och stalkat upp framtida quizskapare med syfte att lista ut nästa upplägg. Och vad är nu reslutatet av detta? Soft rock for miles and miles...
Men jag kan min softrock. Dels har jag sett SNL sketchen från slutet av 70-talet med Julia Luis Dreyfuss, och dels har jag sett VH1 "100 most softsational softrock songs".
Så, eh. Bring it!

home boy