We want the truth, and we can handle the truth.

Såg BD "dokumentären" i torsdags och jag har svårt att se vad som ska vara så bra med den. den där timmen kändes som en trailer och jag väntade på att få se hela produktionen. Det var en teaser. Och de bästa bitarna var när bandet umgicks så där otvunget och spelade biljard och trivdes så fint tillsammans. Jag hade gärna sett mer av det och strukit Henriks små skrivna berättelser som han läste upp på en plågsamt dålig sätt.
Och visst skrattade jag åt fansen på Way out West som stod längst fram med mascaran rinnande, ansikten förvridna i fulgråt med armarna utsträckta. Men mitt hånskratt baserades inte på deras känslosamma reaktioner (jag gråter själv av allt, allt) utan för att de inte hade varit så förutseende att dom burit mindre smink eller kanske undvikit kamerorna.

Fast vem är jag att predika om dåligt genomförd idol dyrkan. Jag har aldrig någonsin varit så besatt av ett band. Mycket för att banden jag huvudsakligen lyssnade på under tonåren var inaktiva men också för att jag inte vill befinna mig i underläge. Jag ville alltid att mina förebilder skulle söka kontakt med mig, det var min dröm. Att de skulle buga vid mina fötter för det var jag helt enkelt värd.
Narcisister blir inte fans, och om vi blir det slutar vi som Marc Chapman*.

Dagens låt:
the Dead Boys-"Down in Flames"

(*Han som sköt Lennon för er som inte visste.)