här kommer slogans som på ett löpande band

Personlig utveckling.
Första musiken som jag gillade på riktigt: Spice Girls. Det var den första skivan som jag spelade flera gånger, BSB och Peter André var bara sådant som jag trodde att jag gillade. Egentligen kom nog the Fugees före men Spice Girls var viktigare dels för att jag köpte andra skivan också och dels för att jag föredrog Wyclefs the Carnival före the Score.

Sedan kom the Wannadies och jag blev kär i Pär Wiksten. Jag spelade Skellefteå samlingen sönder och samman och köpte "Aquanatic" och "Be a girl" på ÖB i Solna. Såg Pär Wiksten några år senare på Bond Street i London men fattade först att det var han efter 1 år då jag fick reda på att dem bodde där. Han hade svart ullkappa och rökte, det duggregnade.
Samma period föll jag stenhårt för Depeche Mode.
Efter det the Clash som blev offer för min tonårsdyrkan och skrev deras initialer på naglarna med nagellack. Sådan precision framförallt att skriva hela "the Clash" på tumnageln.
Där började det riktiga musikintresset. the Clash, Manic Street Preachers, T-rex, Sex Pistols och jag blev Smedbyskolans enda punkare om man nu kunde klassa mig som det. Jag städade hos min farmor för att få ihop pengar till rutiga byxor med dragkedjor på.
Sommaren innan jag började gymnasiet föll jag för pop. Broder Daniel och Kent, Håkan Hellström och Honey is Cool och Suede för att Manics gjort en cover på "Drowners".

Började gymnasiet och började hänga på Lunarstorm, vägde 63 kg, "raggade" upp Olle på Lunarstorm. Sedan släppte Kent "Vapen och Ammunition" och jag började verkligen hata folk. Jag gillade the Smiths tills folk runtomkring mig började gilla the Smiths. Jag kickade vanan ganska snabbt. Ville inte dela deras intressen. Därför blev det Bauhaus och Sioxsie and the Banshees. Hefner kom in på något hörn för att jag är anglofil. Jag gick tillbaka till vad jag så varmt kallar min rötter. Jag gav upp aktuell musik och började gräva bakåt. Hittade the Cramps och var i hamn. Sisters of Mercy kom på hösten 2004. Där började jag vurma för 80-talet.

Jag fortsatte i den stilen tills jag flyttade hemifrån. Då skulle jag ha rock'n'roll och den i huvudsak bidragande faktorn för det är kort och gott min favorit serie "Supernatural" som lyckade blanda 3 utav mina favorit saker här i världen. Skräck, humor och testosteron rock (skrevrock?).
Flytten hemifrån gav mig också frihet. Jag var fri jag var borta från Väsby, jag hade till och med bytt landskap! Nu fanns det inga gränser. Varför skulle jag inte kunna lyssna på Bauhaus och Aneka samtidigt? Och Judas med Erasure för den delen? Pascal föll jag hårt för då också. Det första aktuella band jag verkligen gillat sedan ..... Manics? Och uppskattningen för "pappas musik".
Och sedan quizen, de fina quizen som också sprängt mina ramar.
Men jag är fortfarande punkare, jag är fortfarande goth, jag är fortfarande lika ombytlig.
Jag är fortfarande den där 9-åringen som satt under trappan med Bonniers uppslagverk öppet på avsnittet om mumier.
Jag är fortfarande ihop med Olle.

(rubriken var först "from here to eternity" men sedan kom "under ditt skinn" på spotify och en sådan rad går ju inte att vifta undan hur som helst)