Flaming Clive

Eftersom jag håller på att spara ut mitt hår efter slakten jag råkade ut för där i mars har jag nu blivit tvunget att ta till drastiska åtgärden. Jag får inte heller bleka håret längre så dom där dagarna som man känner sig extra grotesk har känts ännu tyngre än vanligt eftersom inget kan rädda en.
Därför sitter jag nu med eldrött klegg i håret. Jag har köpt en sådan där mousse färgning. "Mahongy koppar" påstår företaget i fråga att det ska bli. Senast jag har rött hår var hösten 2004. då var jag ganska ful överlag. Innan dess var när jag gick i 8:an och hade ca 1 meter hår att färga.
Den här gången tror jag på det. Jag måste tro på det.

Dagens låt:
Oingo Boingo-"Flesh n Blood"

(Aj, vad rött det blev.)

homecomming

Hemommen efter London och i vanlig ordning är det dags för någon form av avgiftning. Ordentliga frukostar med korvsmörgåsar i stället för croissanter och kokt potatis istället för friterad.
På menyn idag står det chilli/lime lax och pressad potatis som visserligen kommer att följas upp av äppelkake drinken på Malmen och biosnack till Zombieland. Londonresan hade faktisk en stor avsaknad av alkohol även om en Jack och Cola bara gick loss på under 40 spänn.

Men det är som alltid skönt att vara hemma. Hemma är ju hemma där bilarna kör på rätt sida, man har bara en kran i handfaten som blandar kallt och varmt vatten, där pip och larm betyder att man ska uppmärksamma något, och man har bara 4 mynt at hålla reda på.

Det kommer bilder från Highgate Cemeteray sedan, som var precis så bra som jag trodde om inte bättre. Länge leve 1800-talet!

Airport food

Lämnar London och 19 grader för 5 grader och regn. Jag längtar ändå till Stockholm.

Shanghai nights

Chop chop!

I'll meet you at the cemeterygates

Schoolgirls knees

Engelska skolflickor dessutom.

...

Lite snopet ser jag nu att man bara får gå in i den västar delen av Highgate Cemetary via guider, och det är ju den tuffaste och äldsta delen som används vid filminspelningar. Och det ser ju så läckert ut...

bilder

I can never go home

Det bästa med Väsby, utöver min mamma, är när man får åka därifrån. Mamma vill dessutom att jag ringer när jag kommit hem, så gulligt av henne.

coincident? I think not

Vi fortsätter på dinosaurietemat. Hur coolt är inte det här?

a hymn for the things we wont be able to do

Vi har ju den turen att vi drar från Stockholm när det finns en massa saker att göra (främst att se Skriet på Send in the Clowns jubileum) till ett London som först bjuder på saker (Wave Pictures i synnerhet) när vi åkt därifrån tillbaka till ett återigen dött Stockholm.
Men jag ska trösta mig själv genom att ta en Dracula runda i London. Då främst att besöka kyrkogården där Lucy begravs. Riktigt smaskigt ska det vara med mossiga gravstenar på lut i höstrusket. Det känns som en bra kontrast och jag är rå peppad även om det kanske är lite blasfemiskt. Men jag lämnar grovsalt, spade och bensin hemma. Om än motvilligt..

Dagens låt:
Screaming Lord Sutch-"Murder in the Graveyard"

white nights

Eftersom jag inte har något bättre för mig idag sitter jag på spotify och gör en jullista (planering är a och o). Det är ju faktiskt bara drygt 2 månader kvar.
Egentligen behöver man bara en skiva: The Ventures Christmas album. För alla vill väl höra instrumentala korsbefruktningar mellan "Santa Claus is Coming to Town" och Sam the Sham & the Pharaoes "Wolly Bully". Eller är det bara jag?
Lägg lite surf feeling över det hela så har du din jul fixad. Det är så smaklöst och kitschigt. Jag älskar det!


Dagens låt: the Ventures-"Snowflakes"

geologie rocks!

Om jag hade bott i USA eller orkat flytta till USA hade jag utbildat mig till paleontolog.
Jag älskar dinosaurier. Och jag önskar att tröjan till vänster gjordes i vuxenstorlekar. Jag skulle rockat den stenhårt.

flesh for fantasy

Jag känner ett starkt illamående just nu, och det är inte flunsan. Jag kollar på "Mammas Pojkar".
Det är så många olämpliga relationer mellan mor och son, det finns så många med ett riktigt motbjudande utseende. Allt är så fel hos alla deltagare.
Jag hade en mardröm om jordens undergång inatt som innehöll zombie liknande varelser, ett skyfall som blottade gravar och sedan ruttnande kroppar i solen och jag suckade bara att det var därför man skulle kremeras. I min mardröm fanns det en viss logik. Det finns det inte i det här programmet. Det måste vara helt manusbaserat, allt måste vara regisserat.
Det här är inte OK. Och varför kollar jag på något som närmast kan beskrivas som en överkörd grävling?

sick of it all

Jag tror jag håller på att bli sjuk, och det är ju alltid lika med ångest då min sjukdom drabbar andra värre än mig själv.

frost upon these cigarettes

Idag har jag rustat för vintern och plockat bort möbleringen på balkongen samt träplattorna. Nu finns där bara ett kalt betonggolv, en liten grön buske och en stor ljuslykta. Jag såg bara 3 spindlar under den tiden men dom är ändå historia nu. I källaren blev jag skrämd från vettet av en arg mansröst som verkade komma från ingenstans. Språngmars upp till lägenheten och låst dörr. I vinterustningen har jag också beställt en jacka från H&M.
Nu är jag yr och skakis med lock för höger öra.

Allt detta har ackompanjerats av en lista som jag så fint döpt till Goth Damn!

George

Stockholms bästa toaletter finns fortfarande på Malmen.

isn't that ironic?

Att Marge Simpson ska vika ut sig i Playboys november nummer är inte hälften så kul som att Palyboys chief-executive heter Scott Flanders.

"It had never been done, and we thought it would be kind of hip, cool and unusual," Flanders told the newspaper.

Tack för den Geekologie

(whöwhö 11 timmars pass imorgon)

Dagens låt:
Sexgang Children-"Beasts"

the staircase mystery

Det är inte sunt att gilla att bli rädd. Jag som redan är paranoid och harig borde verkligen inte kolla på skräckfilmer, eller SVTs "Mannen under trappan" som jag missade när den gick på TV. Jag har precis kollat på första delen på SVT play och jag hoppade till så hårt att jag fick ont i revbenet.
Inte kul alls.

Dags för del 2 då....

här kommer slogans som på ett löpande band

Personlig utveckling.
Första musiken som jag gillade på riktigt: Spice Girls. Det var den första skivan som jag spelade flera gånger, BSB och Peter André var bara sådant som jag trodde att jag gillade. Egentligen kom nog the Fugees före men Spice Girls var viktigare dels för att jag köpte andra skivan också och dels för att jag föredrog Wyclefs the Carnival före the Score.

Sedan kom the Wannadies och jag blev kär i Pär Wiksten. Jag spelade Skellefteå samlingen sönder och samman och köpte "Aquanatic" och "Be a girl" på ÖB i Solna. Såg Pär Wiksten några år senare på Bond Street i London men fattade först att det var han efter 1 år då jag fick reda på att dem bodde där. Han hade svart ullkappa och rökte, det duggregnade.
Samma period föll jag stenhårt för Depeche Mode.
Efter det the Clash som blev offer för min tonårsdyrkan och skrev deras initialer på naglarna med nagellack. Sådan precision framförallt att skriva hela "the Clash" på tumnageln.
Där började det riktiga musikintresset. the Clash, Manic Street Preachers, T-rex, Sex Pistols och jag blev Smedbyskolans enda punkare om man nu kunde klassa mig som det. Jag städade hos min farmor för att få ihop pengar till rutiga byxor med dragkedjor på.
Sommaren innan jag började gymnasiet föll jag för pop. Broder Daniel och Kent, Håkan Hellström och Honey is Cool och Suede för att Manics gjort en cover på "Drowners".

Började gymnasiet och började hänga på Lunarstorm, vägde 63 kg, "raggade" upp Olle på Lunarstorm. Sedan släppte Kent "Vapen och Ammunition" och jag började verkligen hata folk. Jag gillade the Smiths tills folk runtomkring mig började gilla the Smiths. Jag kickade vanan ganska snabbt. Ville inte dela deras intressen. Därför blev det Bauhaus och Sioxsie and the Banshees. Hefner kom in på något hörn för att jag är anglofil. Jag gick tillbaka till vad jag så varmt kallar min rötter. Jag gav upp aktuell musik och började gräva bakåt. Hittade the Cramps och var i hamn. Sisters of Mercy kom på hösten 2004. Där började jag vurma för 80-talet.

Jag fortsatte i den stilen tills jag flyttade hemifrån. Då skulle jag ha rock'n'roll och den i huvudsak bidragande faktorn för det är kort och gott min favorit serie "Supernatural" som lyckade blanda 3 utav mina favorit saker här i världen. Skräck, humor och testosteron rock (skrevrock?).
Flytten hemifrån gav mig också frihet. Jag var fri jag var borta från Väsby, jag hade till och med bytt landskap! Nu fanns det inga gränser. Varför skulle jag inte kunna lyssna på Bauhaus och Aneka samtidigt? Och Judas med Erasure för den delen? Pascal föll jag hårt för då också. Det första aktuella band jag verkligen gillat sedan ..... Manics? Och uppskattningen för "pappas musik".
Och sedan quizen, de fina quizen som också sprängt mina ramar.
Men jag är fortfarande punkare, jag är fortfarande goth, jag är fortfarande lika ombytlig.
Jag är fortfarande den där 9-åringen som satt under trappan med Bonniers uppslagverk öppet på avsnittet om mumier.
Jag är fortfarande ihop med Olle.

(rubriken var först "from here to eternity" men sedan kom "under ditt skinn" på spotify och en sådan rad går ju inte att vifta undan hur som helst)

ring a ding a ling

Vi gick till Debaser igår för det fanns inte så mycket annat att göra. Vi hade skitkul och jag skrek efter "Som en man som ett tåg" till Johan Kinde som stod på scenen. Visst det är Brända Barn som gjort den men det är en bra låt. Just då kändes det väldigt kul. Och det var bra musik ett tag. Sedan efter banden blev det bara disco, och inte ens bra disco som Anita Wards "Ring my Bell" utan "Disco Inferno" och annan skit. Det resulterade i två arga mejl som jag dikterade för Olle när vi kom hem. Vi nämnde något om Dantes inferno och avslutade mejlet till Debaser (det andra gick till SVMK) med ett väldigt slagkraftig disco sucks. Just då kändes det också väldigt bra. Vi har inte fått något svar ännu.
I morse mådde jag inte så dåligt som jag borde gjort men jag tog en tupplur på 2 timmar vid 15-tiden.

Dagens låt:
Brända Barn-"Kärlek & Hat"

(som låter lite som Japans-"Adolescent Sex om någon frågar mig)

Nu

even the bad times are good

Vad kan man säga? Förutom att jag är ett jävla orakel och borde tillbedjas i utvecklingsländer. En 5:e placering på gårdagens quiz som jag absolut inte räknat med. Vi slog Thures och vi slog vårat "storebror lag" Slappers. Det var en stor dag. Knäböj för mig undersåtar!
(Fast jag hade verkligen velat se Ultrachrome som vinnare)

Och efter 24 år har jag äntligen införskaffat en tyllkjol. Svart, lagom kort och fluffig som en marräng swiss.

Dagens låt:
INXS-"Never Tear Us Apart"

give him a great big quiz

I morgon kör vi igen, och vi kör hårt. Jag gör allt hårt.
Thures ska åka på så jävla mycket stryk även om dom har rekryterat någon jävla medelålders skivnörd. Åke eller vad han nu heter kan i alla fall inte mäta sig med mig i charm.
Ses på Pet Sounds Bar och förbered er på ett ass whooping av guds nåde för imorgon är det quiz!

(Jag måste iaf tro att vi ska vinna annars kan jag lika gärna kasta in handuken redan nu)

Dagens låt:
the Shangri-Las-"Give Him a Great Big Kiss"

lived the dream.

Det känns ytterst sorgligt att Sveriges bästa musiktidning, Denimzine, går i graven.
DZ var något så sällsynt som en musiktidning som drevs av ren kärlek till musik utan något som helst bekräftelse behov eller hipster drömmar. Allt verkade vara det bästa sedan skivat bröd, det var som om en kompis lyriskt berättade för dig om det där nya coola bandet som nästan ströp sig själva med skärpet under en spelning den senaste helgen. Det var aldrig nedlåtande.
Imorgon byter jag min Wang kopia till något mer genuint. Min DZ kasse.

Tack för dem här åren och jag hoppas på något nytt, stort och lika bra om inte bättre.

shadows searching in the night

"Men det betyder samma sak: att man sällan dansar tryckare och många år senare känner en ljuv kittlig längs ryggraden när Dylan Klebold och Eric Harris går in på Columbine High i USA och dödar alla som är bra i gympa"

Om att vara och vad som gör en till nörd enligt Fredrik Strage och jag fick en kittling längs ryggraden när jag läste detta.
Visst var dom motbjudande, vapengalna rasister men det fanns något lockande i hur dom tog tillbaka makten. När jag gick i grundskolan var jag väl inte direkt mobbad eller utstött. Jag passade bara inte in som 13 årig begynnande musiknörd och tjej bland Buffalo skor och Savann byxor. Vi var våran lilla klick och efter Columbine gjorde vi en lista på dem som skulle få överleva våran attack. Allt var väldigt harmlöst men det var väldigt lugnande att se att det faktiskt fanns folk som skulle få överleva.

Jag har aldrig dansat tryckare.

Dagens låt:
Journey-"Dont Stop Believing"

I'm glad that we are diffrent with better things to do

Så går det när man inte får tag på skivorna utan får ladda ner enstaka låtar.
Vad går så?
Jo sitter på Spotify och lyssnar på Shangri Las, jag har tydligen på blandat och helt plötsligt dyker det upp en random låt från en random 60-tals samling. Jag känner igen texten så jäkla hårt men arret är för mig helt okänt. Det var the Grass Roots (ja helt nytt för mig också) och "Lets live for Today", som jag endast känner till genom the Lords of the New Church (fast då förkortat till "Live for Today"). Och nu vet jag inte vilken låt som är bäst. OK det vet jag väl visst. Lords är min favorit. Men the Grass Roots är mer deprimerande, även om den eskalerar till någon slags hippie smörja i slutet får jag en slags "Sealed with a Kiss" känsla, och det är ju en kvalité som alltid går hem i mitt läger. Det och trummaskiner.

Alltså, skivor är bra för då kan man se vem som skrivit låten och på så vis inte får sådana överraskningar
Men jag gillar ju överraskningar

Så med det sagt blir det en dubbel idag.

Lords of the New Church-"Live for Today

the Grass Roots-"Lets Live for Today"

paperback writer

Jag ska ju resa lite i höst, och resor kräver böcker för jag antar att det inte kommer vara mycket kvar i "Strage TXT" i oktober.
Så ge mig denna


Och denna tack.
(eller så köper jag dem själv....)

Dagens låt:
Kurtis Blow-"These are the Brakes"

saturday morning coming down

Skivmässa idag och jag lämnar ansvaret helt i Olles händer. Jag har inget val eftersom jag måste jobba idag. När klockan ringde kved jag fram ett mycket ångestfullt "neeeeeeeej". Så är det.

hate & hate

Jag hatar snälla, gulliga människor som har så många fina snälla vänner, som har så fina middagsbjudningar med oliver och tapas, som dricker afternoon tea ur blommiga koppar med scones till och allt är så rosaskimmrande, som att klicka in på cuteoverload. Jävla idioter.
Människor är inte snälla, folk bryr sig inte om varandra, scones är inte gott och oliver tänker jag inte ens gå in på. Alla dessa människor har sådan överdriven empati och sympati att det bara kan vara kvalitéer som dom hört att man ska besitta. Inget som dom har på riktigt.
Det är ju bara verklighetsflykt. Som lavj och cosplay fast inte lika roligt.

(jag har läst niotillfem bloggen och jag kastade upp på datorn)

Jag hatar mest allt nu för tiden, det är också en syssla.

Whats the time?

Jag hatar mig själv lite grann. Snart klipper jag en lugg själv, eller färgar håret och hatar mig själv ännu mer.
Därför beställde jag en ny klocka som alltid kommer att visa rätt tid.
Just då kändes det som ett väldigt moget beslut.

Dagens låt:
Beastie Boys-"Time to Get Ill"