Nice try

Så där nu ska jag bli snäll igen. Jag är ledig i helgen, Olle är ledig i helgen och jag ska dricka champagne och afterworka.
Jag ska lyssna på Meatloaf-"You took the words right out of my mouth" och Maxine Nightingale-"Right back where we started from" på repeat. Jag ska cykla med Lila Faran. Kanske bjuda över min far på fika på lördag och göra melodikrysset. Och jag ska ha på mig min avklippta Jailbreak tröja.
Nu ska jag bli snäll igen.
(Nu ska jag försöka bli snäll igen genom att inte provocera mig själv och kanske leta upp var man kan boxas i Stockholm).

motivationen

the Mad-"I Hate Music"

Den här kvällen, som så många andra kvällar, går i hatets tecken.
Jag försöker ju behärska mig, att inte provocera mig själv. Vissa bloggar håller jag mig bestämt borta från nu för tiden. Annars kommer det där glödande hatet i maggropen till slut resultera i magsår.
Så vad gör jag då? Jo jag hittar nya bloggar att hata. Sedan hatar jag mig själv lite grann för att jag är en sådan jävla självplågare. Sedan hatar jag alla andra igen.
Nu hatar jag Arcade Fire för att de är så "smarta". Jaha men om de vore så jävla smarta skulle man väl ändå kunna tro att de skulle ha vett nog att klä sig lite snyggt. Icke.
Då gör jag ett medvetet val att vara korkad. Jag ska gå så långt bort från Arcade Fire jag kan komma. Sammy Hagar får duga. Och de som lyssnar på Arcade Fire (i Sverige) vet väl inte ens vem det är. Jävla avskräde.

(Och den som säger att man inte får säga "hata" kan dra åt helvete! Jag säger ju också att jag älskar majs, men det är tydligen bara okej att överdriva sina känslor om det riktas åt det positiva hållet. Då älskar jag cheddar också.)

poor taste

eftersom jag kände mig på botten av ett stort svart hål igår kväll kollar jag på "My Big Fat Gypsy Wedding" klipp på youtube.
Och har man väl börjat går det liksom inta att sluta. Och visst är det intressant hur brittiska "resande" skiljer sig från våra?

går inte att bädda in men klicka på länken om du också gillar skamlösa uppvisningar i smaklöshet

Dans med bröllopsklänning

Rosa "Jordan" klänning

en "lågmäld" tillställning

Here she comes again

Hej! Jag är en tjej på 26 år som inte blivit mer självsäker sedan tonåren. Ingen bättre självbild, självkänsla, självförtroende eller vad fan Mia Törnblom skulle kalla det. Jag har bara blivit bättre på att ljuga för alla inklusive mig själv.
Låt mig måla upp ett exempel:
Jag skulle prova jeans på H&M idag och tog med mig två olika storlekar in i hytten. Bägge var på tok för stora, man hade lätt kunnat få ner en nätt liten vintage bloggare (jo vi kör vidare på gårdagens tema). Jag gick ut, tog 2 nya storlekar och krånglade på mig jeansen över mina svett kladdiga ben. Det blev den minsta utav storlekarna. Från 32 till 29. Jag har alltså så skev uppfattning om min kropps storlek. Det är faktiskt bara sorgligt. Om jag inte varit så fuktigt kladdig hade jag nog gett mig på storlek 28 också.
Sedan bakade jag muffins och gjorde gulasch för en hel armé. Den slevade jag i mig med endast en gaffel. (Alltså jag åt inte allt, det blev 3 matlådor också)

Där har ni mig:
Osäker, svettig och sjukt såld på gulasch.
Just nu är jag dessutom såld på the Cars-"My Best Friends Girl"

5150

När jag var liten grät så våldsamt jag tills jag hyperventilerade och nästan svimmade. Men så var det klart. Då hade jag gråtit ut.
Jag tror inte jag gråtit ut sedan jag var 14 år. Jag är fortfarande inne på samma gråt.

Jag vill också få tillbaka min bardoms feber då jag alltid fick hallucinationer.

here comes the nice

Min dag som snäll tjej

• Slänger mig på "Lila Faran"
• Ser att det gått en maska på mina strumpbyxor.
• Dagens mission med majs på Rosendalsträdgård fallerar, majsen är inte skördeklar.
• Jag sliter av mig de trasiga, svettiga strumpbyxorna sittandes på en sten
• Fikar ensam med en talgoxe.
• Plockar dhalior för 30:- hg
• Åker hem
• Köper jordgubbar
• Städar.
• Dammsuger upp shift knappen i en överfull dammsugarpåse.
• Äter jordgubbar.

Om jag varit en riktig "vintage bloggare" (söt tjej som gillar Mad Men och typ bröst) hade jag haft sällskap av någon av mina "underbara vänner" och tagit en massa bilder på "fina saker". Men jag hade bara mitt favoritsällskap, mig själv och jag fick bara ihop 3 bilder. Jag twittrar hellre.

Dancing under the influence

Jag är 26 år nu, jag har varit ute aktivt sedan jag var 19. Det är 7 år av fylla och dans. Jag har ramlat i en trappa på vägen hem 1 gång, spillt ut mer drinkar än vad jag vill tänka på. Spytt på Debasers toalett 1 gång för att sedan gå ut och fortsätta dansa. Jag har tappat hela innehållet i min väska på dansgolvet 2 ggr under 1 kväll, men det var första gången som jag i lördags ramlade när jag dansade. Och det till "Somebody Got Murdered" av the Clash av alla låtar.
Jag har förstås en giltig förklaring till det också. Det var inget riktigt dansgolv utan Slussen uteservering med kullersten, inte det slätaste underlaget att dansa på. Jag pajade handleden och axeln rejält. Men förödmjukelsen var störst och värst. Som vanligt får jag ångest retroaktivt typ nu när det är tisdag. Fast vi försöker glömma det och tänker på att det var en riktig rolig kväll med fantastisk musik, cava, champagne och mina sweet ass dansmoves jag körde innan fallet. Jag tar det till mitt hjärta som sommarens sista kväll.
Då återstår bara hösten med släta inomhus dansgolv.

giving it all up for love

Som sagt, nu är det mindre än 1 månad kvar till quizen drar igång nere i Pet Sounds källare. Att säga att jag längtat kan vara en utav historiens största underdrifter.
Det är där jag känner att jag hör hemma även om folks musik smak är lite väl inrutad och vissa genrer lyser med sin frånvaro. Genom åren har det varit skamligt lite punk, hårdrock, goth och min för stunden personliga favorit: hairmetal. Fast man kan ju inte kräva att folk ska vara lika fascinerade över tja låt oss nämna månadens stora besatthet Phantom Blue. Men jag är glad ändå. Där är det helt okej att vara autist.
Med 2 vinster under bältet (mycket tack vara oraklet själv) inser jag att det kanske inte blir några fler. Jag vet inte ens om jag har ett lag längre. Och jag vet också att jag inte kommer slå det rent geniala mars 2011 quizet. Jag kunde inte vara mer stolt över det om det så vore mitt egna barn. Det är min hittills största bedrift i livet. Inte bara för att jag gillade det själv, det gick hem hos massorna också. Sådan bredd vi hade och så väl konstruerat! Jag är speciellt stolt över VH1 delen. Det var ett rent nöja att hålla det.
Men för att vara på den säkra sidan, inte för att ta ut en vinst i förskott, det skadar inte att vara förberedd. Därför jobbar jag på lite separat delar och idéer redan nu för att minska ångest och magsår inför en framtida eventuella (mycket eventuella) vinst.
Därför är det jag som är Quizgeneralen. Om folk ändå började kalla mig för det också.

(Det är dessutom ytterst korkat av mig att inte "träna" under sommaren. Jag har så gott som uteslutande lyssnat på hairmetal och ballader. Det kommer innebära mjölksyra i september.)

two of hearts

Så tunga. Jag kan inte begripa att jag kunde ha dessa på mig förut. Men jag antar att det är en vanesak. Precis som klackar som jag inte heller kan gå i. Men jag skulle hellre träna upp mina öronsnibbar. Mina Barbie hjärtan liksom. Inte kan jag ha hjärta (pun intended) att kasta dem.

Lack och vin

Jag gillar när saker löser sig så fint som det gjorde nu. Vinet matchar lacket, Olle är ledig helgen och nu är quizet bara 1 månad bort. Tillbaka till verkligheten och rutiner. Rutiner är fint och sedan kommer tunnelbanan också. Ännu bättre.

Heaven isn't too far away

När Clarence Clemons dog svämmade twitter feeden över av folk som saknade och var ledsna.
När Amy Winehouse dog var det lika dant.
När nu Jani Lane (Warrant) dött är det tyst. Ingen bryr sig om en hairmetal sångare på dekis som dessutom egentligen bara haft en smärre hit. Men jag bryr mig. Jag tycker att det är fruktansvärt sorgligt att bara vara känd för en låt och sedan dö på ett hotellrum. Att behöva börja varje spelning med att säga "Vi lovar vi ska spela Cherry Pie, men snälla kan ni lyssna på några nya låtar först. Cherry pie kommer senare, vi svär". När Jani Lane berättar det, det är bland det sorgligaste TV ögonblicken. Tillsammans med Anvil och Warren Zevon dokun. Då vill jag bara gråta, och jag hoppas att alla strippklubbar i USA draperas i svart ikväll.
Själv väljer jag "Heaven". Storslaget och med en format 1A video. Fejkperformance OCH slow motion liveklipp som innebär många svajande hårmanar.

Remember forever

I går hamnade jag på golvet och blev otroligt nostalgisk över Pink Grease. 00-talets bäst bevarade hemlighet. Att rader som "my big stuff makes me real hard hitting" kan göra en fuktig i ögonvrån hör vare sig hit eller dit. Men "this is for real" är lika bra 2011 som 2004, om inte bättre. Punk elektronisk sleaze, whats not to like?
(Och om du har möjlighet bör du inte missa deras DVD där dom turnerar i Ryssland och nästan blir gripna av polisen)

what are you waiting for?

Jag kör lite quiality time med mig själv ikväll och försöker inbilla mig att det är jätte trevligt. Egentligen vill jag bara gå ut och dansa, dricka, dansa, sjunga, dricka, skratta, dansa, sjunga och ha kul helt enkelt. Men jag börjar bli till åren och jag vet inte var jag passar in längre. Eller rättare sagt var jag kan få höra den musik jag gillar och bete mig som en idiot. För egentligen bryr jag mig inte så mycket om att jag är rundlagd och att folk hatar mig. Jag har förlikat mig med tanken bara jag får höra en KISS låt liksom. Och i värsta fall kan jag slåss för mig.