Bergman vs oskulder

Jag vet mycker väl att jag borde titta på Bergmans "Smultronstället", jag vet det men istället tittar jag på högkulturella tv3 och "En oskulds dagbok". Det ger mig mera ångest än vad Bergman någonsin kan (kunnat). "Det kunde varit jag" är den dominanta tanken som far genom mitt huvud.
Det kunde varit jag med min sociala imkopetens, människo förakt och med min aversion vad det gäller att röra andra människor.
Jag är tacksam varje dag över hur jag lyckades hitta Olle via nätet, och det började så oskyldigt och naivt. Jag frågade om han gillade Bright Eyes och sedan rullad det bara på. Vi skulle sett the Strokes tillsammans men biljetterna var slutsålda. Då kädes allt så hemskt att jag aldrig skulle få träffa honom, men för en gång skull skaffade jag mig lite stake och frågade om vi skulle fika.
Jag mådde så illa den dagen vi skulle träffas, min mage vände sig ut och in.
Men det gick ju tydligen bra, för det har ju trots allt gått 5,5 år nu.
Tack occh lov för internet, för att jag experimenterade med pop och dylikt så att Olle blev intresserad av mig. Om han hade sett vilka artister jag gillar nu hade det kanske sett annorlunda ut.
Jag var så jävla modig när jag var 16, nu är jag en jävla mes.
Jag må vara en mes, men jag är fan inte någon oskuld!