TV od

Eftersom TV kvällen igår lämnade mycket att önska satte jag mig framför youtube för att plöja igenom alla 9 delar av "Synth britannia". En härlig liten dokumentär om musiken som ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Därför blev jag så arg när Fad Gadget bara viftades bort som en blomfluga. Han nämndes bara i förbifarten 2 gånger ackompanjerad av något litet klipp från "Collapsing New People". Jag förstår att man inte kan lägga allt för mycket tid på någon som inte gjorde några avtryck på listorna när det ändå handlade om tiden då synthen exploderade. Men det till trots lyckades Throbbing Gristle (som är mer industri om man frågar mig men det är aldrig någon som frågar mig) och Cabaret Voltaire få flera minuter tillägnade sig. Frank Tovey är ju dessutom död så hade väl varit fint att ägna några minuter åt pionjären som gjorde sin första spelning på en strykbräda för att sedan gå vidare till att kasta könshår på publiken och slita av sig bägge hälsenorna under en spelning. Det var min invändning.

Jag är ju ingen synthfantast, jag gillar bara hitsen. Men jag tackar aldrig nej till en musikdokumentär. Och jag tackar absolut aldrig nej till att se Andy McClusky såga Oasis.

I gun for you

Det räckte att vara rödhårig i en månad och även om den hårfärgen jag använde skulle förvunnit efter 8 tvättar satt den kvar som berget, bara lite ljusare.
Idag fick det vara nog. Så nu sitter jag här med gul-aktigt hår istället. Lite grann som Cyndi Lauper, vilket inte är helt fel egentligen men jag vill hellre se ut som Jeffrey Lee Pierce.

Daddy O

Julklapp till pappa, han har ingen vinylspelare så jag har gjort en tavla av den.

spend spend spend...

Jag drack en flaska vin i min ensamhet igår. Jag somnade kl 23. Det kändes mycket värdigt. Nu har jag sovit i 11 timmar och ska bege mig ut bland den julklappsköpande massan. Jag måste skriva en handlingsplan.

Dagens låt:
the Slits-"Shoplifting"

Saddle up cowboy

Phoenix är så överskattade på nollnolltalet är dom överrepresenterade. Jag tror jag har den där första skivan någonstans som jag fick gratis när jag hade praktik på EMI. Det är ett promo ex i papp så den försvinner ganska lätt. Inte för att jag saknar den. Den har jag nog bra lyssnat på 2 ggr och det var 2004 när den släpptes.
På Hype igår gjorde dom nästa ner sig i byxorna över hur fantastiskt franska dem är. Att allt låter så franskt trots att dom försöker låta amerikanska, som det blir med de flesta franska band.
Till det vill jag bara säga som dom gör i grannlandet Skåne: bull!

Tacka vet jag Coming Soon som var det överlägset bästa franska bandet från 00-talet. Som trots den grova franska brytningen tog mig med ut på prärien. Jag har tjatat så mycket om det men kvällen på Luminaire var religiös. Att göra en nästan oigenkännlig cover på Ram Jams-"Black Betty" och sedan en cover på Bonnie Prince Billys-"Three Questions" , som var helt okänd för mig då, under ett set. Det var magiskt och jag får nästan gåshud bara jag tänker på när Howard Hughes stod där med sin Stetson hatt. Det var knäpptyst bortsett från hans röst. Och sedan vandrade han ut i publiken som om det vore en riktig predikan. Det är en kväll jag aldrig kommer glömma.

Jag lyssnar aldrig på skivan. Jag är nöjd med den kvällen.

do you want me to hit you with a soft rock?

Min sambo är en stalker god nog åt en av Hollywoods A-liste kändis. Och nu har han använt sina krafter till godo och stalkat upp framtida quizskapare med syfte att lista ut nästa upplägg. Och vad är nu reslutatet av detta? Soft rock for miles and miles...
Men jag kan min softrock. Dels har jag sett SNL sketchen från slutet av 70-talet med Julia Luis Dreyfuss, och dels har jag sett VH1 "100 most softsational softrock songs".
Så, eh. Bring it!

home boy