söndag 18 mars 2012

the flyest motherfucker in the room.

Dödsryckningar på den här bloggen. Dödsryckningar i lika hög klass som "shoot me" scenen ur Full Metal Jacket. Men liket rör på sig.
Då kan jag berätta om min ständigt aktuella åldersnoja. Jag börjar inse att jag inte är någon ungdom längre något som SJ och alla andra resebolag håller med om. Folk i min omgivning skaffar barn och gifter sig och om de blir äldre måste det ju innebära att det också gäller mig. Jag och Olle firade ju vår 10-års dag här i janurai och då måste jag ju rent logiskt vara 10 år äldre än när jag träffade honom första gången. 26 going on 27. Härom veckan behövde jag inte ens visa leg på Systemet. Ännu ett slag rätt in i buken.
Jag vill ju inte ha barn, inte alls, om man frågar mig. Om man frågar folk i min omgivning så kommer jag visst att ändra mig. Intressant att folk som inte ens vet när jag fyller år vet hur jag känner inför att skaffa familj. Konstigt det där.

Men mitt bland alla dessa åldersrelaterade örfilar finns det guldkorn. Som igår när jag av någon högst oplanerad anledning hamnade på Under Bron. När vakten yttrade de gyllene orden "Och hur gammal är damen" kunde jag inte göra annat än förtjust utbrista "herregud tack, jag är 26!".
Att resten av kvällen sedan mest kan beskrivas som brunsvart slaskvatten känns ytters irrelevant.
Om jag nu bara kan få en kväll fylld med dans, disco och hiphop-refränger så kommer jag verkligen vara "16 forever"

Inga kommentarer: