ode to a tube.

Jag har inte cyklat sedan sommaren 2002. Då kom jag ett par 100 meter sedan gav jag upp för sadeln gjorde så jävla ont. Istället ledde jag cykeln till mitt sommarjobb och tog bussen den korta sträckan resten av sommaren. Sommaren 2004 fick jag en kickbike och den använde jag flitigt trots att den egentligen var för liten för mig. Den var toppen när man skulle ta en buss som gick lite längre bort eller mellan pendeltåget och tuben. Eller favoriten, bytet från roslagsbanan till bussen i Danderyds sjukhus. Nedförsbacke hela vägen. En kickbike är ju lite mer som en leksak medan en cykel är mer förknippad med motion och som ett riktigt färdmedel. Och jag hatar att röra på mig. Hela processen gör mig väldigt illa till mods och obekväm.

Ändå önskar jag att jag hade min cykel just nu, så jävla mycket hatar jag bussen! Jag hatar den så mycket att jag hellre exercerar. Men jag misstänker att hatet har mer att göra med alla människor. Folk kan inte uppföra sig och alla luktar fimp och sprit. Och de rör mig! Jag gillar ju knappt när Olle rör mig.
Nästa lördag ska jag kräva att mamma forslar över min gamla hoj. Jag säger nästa för i helgen är jag i London! Fy fan vad jag ska åka tunnelbana.

Dagens låt:
Lee Dorsey-"Working in a Colemine"