an advice for the young at heart

Jag säger aldrig längre att jag gillar the Clash, jag lyssnar nästan aldrig på dem heller. Men jag kan inte komma ifrån att så fort jag hör någon av de lite mer otippade låtarna översköljs jag av en enorm nostalgi våg (tsunami eller är det "too soon"). Super Black Market Clash är en tidig vårdag i stan, jag köpte en röd t-shirt och en blommig kjol. London Calling är 2 veckor i Danmark och den enda skivan jag tog med mig. the Clash on Broadway är en julafton då jag nästan började gråta. Sandinista är att gå hem från Anna Larsson i decembermörkret.
The Clash och T.rex var det viktigaste som fanns för mitt tonåriga jag.

Sedan gick det utför och jag blev popsnöre för en kort period men jag kom på fötter igen..