lördag 29 september 2012

This is for when

Ska jag försöka få igång den här sidan igen, när 140 tecken inte räcker.
När jag inte vill spamma med 20 tweets på raken om hur fantastiskt banal Love and Rockets-"So Alive" är. Om någon vill veta hur fantastiskt banal "So alive" är?
Inte lika banal som Marvin Gayes-"Sexual Healing". Hur ingen annan än jag hånar den låten är för mig fullkomligt obegripligt. Att någon med engelska som modersmål kan komma undan med rader som "I'm hot just like an oven, I need som luvin" är ett rent konststycke. Då känns Love and Rockets "your legs are strong and your so so long / and you dont come fron this town"som Dylan. Förutsatt att man gillar Dylan.Det gör inte jag. Dylan har gjort reklam för Victorias Secrets och det är om inte banalt åtminstone en rejäl sell out.

Den tillhörande videon också är lika underbart banal och bokstavlig. Som en stilistisk Robert Palmer video (då tänker jag förstås på "Simply Irresistable och "Addicted to Love"). Den innehåller mer ben än ZZ Tops "Legs" och "Rough Boy" tillsammans
Det är strumpbeklädda ben i svarta pumps, skinnhandskar som smeker ett mickstativ, ben, stjärnor, ben och spretigt hår. Och mera ben. Filmat i svartvitt med ett stänk av Instagram filtret "Walden". Självklart är det helt fantastiskt. Less is more! Även om jag oftast är en more is more förespråkare:


I väntan på att jag får ändan ur och gör en podcast (kommer nog inte hända) ska jag nog ge den här bloggen en chans till. En gång i veckan. Lika frekvent som en podcast typ.

Inga kommentarer: