the decline and fall of me

Jag gillar saker som är dåliga för mig. Nej rättelse jag älskar saker som är dåliga för mig.
Kolhydrater, friterade saker, saker med grädde, alkohol och socker.
Sitcoms istället för nyheter, usla musikbiografier istället för dagstidningar.
Hairmetal och 80-talet i det stora hela. Allt med spandex. Kiss istället för First Aid Kit.
Min favoritskiva förra året var Bon Jovis-"New Jersey", och jag vill så gärna skriva något slagkraftigt om dess storhet. Tills jag får talang kommer jag att hålla det som ett hot över era huvuden. Jag föredrar 140 tecken framför 9000. Den lilla talang jag hade under min ålders vår har jag kastat bort på internet.
Fast fashion (depeche mode också för den som är intresserad av ordvitsar), slit och släng istället för exklusivt hantverk. Min Ida Sjöstedt knockoff från Gina Tricot har ändå hållit i 4 år och det är inte illa för något som kostade 600 istället för 3000. Komplimangerna duggar fortfarande tätt efter mig när jag har den på mig.
Melodifestivalen och ESC istället för vad det nu var som vann på Guldbaggegalan. Jag räknar med att de få följare jag har på twitter kommer att halveras under februari till följd av mello relaterade tweets.
Mycket av det dåliga som jag gillar jag gör jag bara för att det är dåligt. Men det mesta är för att jag inte har någon smak. För helvete jag kan lika gärna ha potatis och apelsin på samma tallrik!

only the lonely

I morgon är det fredag med ledig helg framför sig. Jag har målat mina naglar med 2 sorters glitter, gjort en spellista, köpt vin och öl, planerat mat och en killer outfit. Stora planer. En helkväll med mig själv som alla andra kvällar. Men bara för att jag saknar social kompetens tänker jag inte låta det stå i vägen för det som ni vanliga dödliga kallar för "fredagsmys".
Jag har inga vänner. Jag har bara min man som jobbar natt och min syster nere i Skåne.

Det där med vänner har aldrig varit riktigt aktuellt för mig.
Som barn fick jag smärre ångest när en inbjudan till ett kalas damp ner i brevlådan och jag gjorde allt för att slingra mig ur det. Det funkade bara en gång och då hade jag kastat inbjudan innan min mamma såg den.
Jag hade väl 1 vän åt gången och när den var sjuk eller bortrest nöjde jag mig gott och väl med mina böcker, mamma eller syster.
När jag började gymnasiet var jag nästan på väg att bli social men det där med riktiga vänner kändes så otroligt krävande. Vänskap kom alltid med något motkrav. Och vem behöver vänner när man har internet. Internet som lämnar utrymme till att formulera sig bra. Ingen hör om du stammar eller stakar dig på orden i ett forum. Sedan såg jag ingen motivation till att skaffa andra klassens kompisar när min pojkvän (nu man) var min allra bästa vän med samma intressen och referensramar. Varför gå på bio med någon som inte förstår ett Waynes World relaterat skämt?
Allt detta har lett till att jag egentligen inte vet hur man samtalar med folk. Jag har inte behövt träna upp det där. IRL är jag obekväm med stamning, på internet är jag fullkomligt oemotståndlig med kvick humor och de rätta felen.
Men det vore inte helt fel att ha någon att umgås med så jag slipper dricka en hel flaska vin själv.

ramblin man

Quizdimma och quizångest. Ett hem i förfall till följd av detta och en ytterst seg nyårsdag med huvudvärken från helvetet. Och mitt i allt detta ska jag försöka klämma in lite träning, lite mer quizjobb, eventuell quizmiddag och 10-års jubileum med min toxic twin, dynamic duo, gruesome twosome eller man som ni andra kanske skulle uttrycka det.
Och så var det det där med jobb också. 2012, jag checkar ut.
(PS glöm inte)