the last beat of my heart

Jag är ju tjej (eller kvinna som det står i mitt pass) och gift och heterosexuell och 173 cm lång vilket är den genomsnittliga längden för en svensk. Alltså väldigt normal. Så varför känner jag mig så malpacé när man talar om romantik och kärlek?

Jag såg delar av ett program om bröllop när jag tränade igår. Det var en finskt par som gifte sig. En "rock" kille med svart hår och piercing i läppen och kompisar med fräcka spretiga frisyrer. Sådana där människor som tycker att de är så otroligt annorlunda. Och så gifte sig grabben (som inte alls var annorlunda) med en Plain Jane i en kyrka med kostym och alla traditionella tillbehör samt det otraditionella utomäktenskapliga barnet. Jävla posör tänkte jag först. Sedan tänkte jag att det hade ju varit ändlöst mycket värre om de hade kört på ett otraditionellt bröllop som tog hänsyn till deras (hans) intressen. Hela bröllopsprocessen känns ju bara väldigt ofräsch tråkig och stel. Och vad fan är dealen med alla dessa fula bröllopsklänningar? Bara det är ett kapitel för sig.
Jag har nog bara inte förstått själva grejen med att "ställa sig upp inför släkt och vänner och deklarera sin kärlek för varandra" för helt ärligt har väl ingen med det att göra.

Trots allt detta är jag gift och en hopplös romantiker, men det ena har ju inte med det andra att göra. Förutom att bägge är bäst på TV i en Hollywood produktion.

Och den bästa balladen (i dag) är  Siouxsie and the Banshees-"the Last Beat of my Heart". Storslaget och tillbakahållet på samma gång. Inga Whitney utsvävningar. Bara rakt med en lätt skörhet. Och de hotfullt olycksbådande trummorna i introt!