But me, I'm just stuck in the mud

Imorgon är det dags att gå tillbaka till jobbet. Jag får ont i magen och känner mig allmänt nerstämd när jag tänker på det. Det ska inte kännas såhär, det är ok att känna att man hellre skulle vara hemma och chilla men den här nedstämdheten är inte bra. Jag vantrivs verkligen med min arbetsplats, jobbet jag gör kan jag hantera, men mina kolleger och mentaliteten som råder där är helt nedbrytande. Vilket butiksjobb som helst skulle nästan vara bättre, jag kan inte jobba i mataffär för det vore verkligen ett steg tillbaka. Som det är nu får jag iaf ha mina egna kläder. Det är det enda som är bra, jag slipper uniform. Men jag kan tänka mig ha en slags uniform så länge det är svart.
Jag vill jobba på kontor, regelbundna tider, snygga kläder, ledig varje helg. Drömmen som verkar ouppnåelig.
Men det är aldrig för sent, Olle syrra som fyller 31 har precis kommit in på lärarhögskolan. Om man ändå vågade göra något sådant själv.

Dagens låt:
the Clash-"Straight to Hell"

this lovesick repetion (pt2)

Jag upprepar mig gärna, jag hoppas att upprepningar sak få folk att fatta, att budskapet ska sjunka in.
Jag vill ha riktiga framträdanden på scen.
Jag tittar på Fad Gadget från Hotel Suburbia (1983), och allt ser så bra ut även fast körtjejerna är bland de fulaste som finns. En riktigt skön kontrast till Frank Tovey som ser helt fantastisk ut. Clean cut synth om man kan kalla det så. Det når sitt klimax i Ladyshave när han börjar med att dra upp sig i håret från scengolvet. Sliter av tussar med hår och strör det över publiken för att sedan gå vidare till att slita av sig skjortan och ge sig på håret i armhålan på samma sätt. Det blir bara bättre, eller värre beroende på vem man frågar, när han drar ner byxorna för att rycka bort könshår för att återigen strö över publiken. Vad finns då kvar att göra, vad är nästa steg? Raklödder, smeta in sig med raklödder. Vilket ger lite volym till den nästan undernärda kroppen.
Allt är för bra, så bra att man blir arg och frustrerad över att man inte var där. Jag hade inte ens en chans, jag var inte ens född. Jag förstår varför Olle är mest inne på ny musik, då slipper man det problemet. Men mycket var bättre förr, jag tänker inte säga allt för jag vet bättre än så. Men mycket och min skivsamling pekar på det. Jag har ett mycket begränsat utbud på skivor/artister som debuterat efter 1985. Ändå så vill jag hitta något nytt för att ha "varit där".
Något måste hända på scenen, jag kräver inte raklödder och håravfall det vore bara plagiat. Men något man inte glömmer. Känslan, något rått men stilfullt.
Jag vill så gärna gå på en bra konsert igen, men allt blir bara nostalgi eftersom det enda jag vill se som det är fysiskt möjligt att se har jag redan sett. Visst DM är alltid DM och alltid fantastiskt, och Manics har alltid en speciell plats i mitt hjärta. Men på musik fronten inget nytt.
Det närmsta är väl the Horrors, men det väcker inte tillräckligt starka känslor. Pink Grease är ju underhållande och väldigt oförutsägbara, men inget "jag var där" band.
"I retreat into self pitty, it's so easy"
Jag kunde inte sagt det bättre själv...

arty?

Visst, det är roligt att flyga. Iaf att land och lyfta, tiden där i mellan är mindre rolig.
Speciellt när man har jobbiga småbarn framför sig som klättrar över sätena och slår på ens tidning.
Visserligen slog jag tillbaka med tidningen, men det var inte särskilt tillfredställande. Jag tog ut min aggressioner i skapandet. All bra konst ska ju tydligen komma ur lidande.
Jag ska ha en bra bild på en unge som jag gjorde om till Povel Rammel, den blev riktigt bra men jag tror att jag har kastat tidningen....

(ungen på den här bilden blev "Chucky" och Sofie Fahrman blev Magnum)

Dagens låt:
Hefner-"My Art College Days are Over"

the english head

Dessa bilder var vad London handlade om, min bästa semster jag haft skulle jag tro.

Jag gjorde inget, strosade runt i bra väder och bra miljö med världens bästa sällskap.

Men ikväll blir det Harry Potter!

Dagens låt: Siouxsie & the Banshees- "Love in a Void"

Parklife!

Nyss hemkommen från London baby!
Jag älskar London fast jag hatar det, det är ett tydligt hat/kärlek förhållande mellan oss två.

*Sightseeing:
Turistat en hel del på vårat eget sätt, avverkade Big Ben, Westmisnter Abbey och Buckingham Palace i ett svep. Man går förbi ooch säger "där är den" och så går man vidare. Jag lekte personlig guide till Olle när vi var på Naturhistoriska och kollade på dinosaurier. Skröt om mina kunskaper om Archeoptheryx (?) som jag lärt mig via Discovery channel och anmärkte "fel".
British museum, som vi bodde bredvid, på 40 minuter. Lite Clash historia via Festival Pier (London Calling videon spelades in där) och Portobello road. vid Themsen försökte vi klura ut om vattnet steg eller sjönk, sedan gick vi ner på stranden och kastade sten.

*Shopping:
Inte så mycket, emn jag köpte iaf ett halsband från Anna Lou, Strawberry Switchblade skiva, äppel skärp och äppelhalsband.... Sedan blev det mera mat och godis vilket leder till...

*Maten:
Mycket to god mat. Den bästa va den var när vi åt en pizza i Russel Square, engelsmännen kan det där med parker. Mycket parkhäng. Hamburger Union som stoltserar med "proper chips, never frozen" var delish, så delish att vi dinerade där 2 gånger. Förståss en tur på klassikern Soho Pizzeria med skit god lasagne. Bagels på Heathrow
Tescos chokolate chip ccokies, Krispy Kreme Donuts, Cadbury Flake, Kitkat med jordnötsmör, salt & vinegar chips. Guldgruvan var Cyber Candy vid Coventgarden med en massa fantastiskt godis, balnd annat poprocks, Twinkies, Lucky Charms och det bästa: Jiffy Pop! Popcorn som man sett på TV sådanadär som växker i folien, finns i Scream I.

*Bäst:
Parkhängen med Olle. det finns parker överallt. Jag älskar parkhäng med Olle och vi fick en fin avslut på resan. Ligga i grästen och kolla upp på London Eye i kvällsolen.

*Sämst:
Hotellet med ett gäng lyttisar som skriker "Ello!" i korridoren tidigt på morgonen. Dåliga sängar, konstiga städtider.

Det var bra, jag hade det bra. Men jag borde ätit mera onyttigheter.......
Och när man får lite perspekltiv så är Stockholm en helt fantastisk stad
(bilder kommer sedan)

Dagens låt:
Hefner-"the Cure For Evil"

"This is London, not Antartica. So why don't the tube run all night.?"

Jag borde väl packa nu, jag har skutit upp det hela dagen. Helt plötsligt kändes det väldigt viktigt att få upp gardinstången i köket, jag har bott här i snart ett halvår men just idag kändes det som prio 1. Jag kan ju inte direkt packa så mycket förrns jag är klar med tvättstugan. Lite resfeber, vi planerar aldrig direkt långt i förväg, max 1 månad innan avresa typ. Jaja, kul ska det bli och som pappa sa så är det väl säkrast att åka nu när bevakningen är på högvarv, det är ju också ett sätt att se på saken.
Packningen på bilden är inte min, bara en bild jag snubblade över. Så såg det ut när jag skulle åka på semester med min familj, kaos och smockfull bil.
I morgon åker vi och ska till Brittish Museum och se på dinosaurier, så det här blir nog mitt sista blogginlägg på 1 vecka.
Jag hoppas på svalt väder, beigls, kakor från Tescos, vinäger, en schysst indier på hörnet, en sexaffär på hörnet som förra gången, good times, good times....

Nu ska jag lyssna på Hefners "We Love the City" och vältra mig i anglofili...

Dagens låt:
Hefner-"Painting and Kissing"

oh! mama no!

Mamma hade glömt bort att jag fyllde år idag, hon ringde bara för att jag åker bort på fredag.
jag kan inte vara sur på henne, hon har så mycket att hålla reda på och är väldigt tankspridd.
Jag misstänkte att hon glömt det så jag ledde in samtalet på det, att Daniel ringt mig för att gratta.
Då klickade det, och hon skämdes. Men hon är min snälla mamma.

Om en timma (ungefär) ska jag åka och möta Olle och jag har snart druckit upp en hel flaska vin. Men man fyller bara 22 en gång, och gör man det ensam behöver man ett tidsfördriv.
Jag har köpt extra stora ostbågar enkom för att det är min födelsedag. men jag vet inte om dom är så mycket större än vanliga. Jag minns att det fanns stora när jag var liten, men dom verkade ju större för att jag var mycket mindre. vad hände med cheddar bågarna egentligen?
Dom var goda, riktigt läckra och alldelles orangea. Man kunde köpa sådana i Danmrk förr, men det var ett tag sedan jag var där. Goda är dom...

(mina örhängen i rosa plas hjärtan är too die for!)