Lie to me, tell me you love me, say I'm the only one.

Min mamma ljög för mig när jag var barn, precis som alla föräldrar antar jag.
Det var klassikern som att man får fyrkantiga ögon av att sitta för nära TVn och lite mer speciella som att man får cancer av att äta brända saker. Att fästingar hoppade från träden ner på en lite grann som fallskärmsjägare vilket ledde till att jag sprang den lilla smala stigen på väg till stranden under mina barndoms somrar i Danmark.
Och så har vi det där med maten. Jag var en benhård grönsaksvägrare som barn, jag åt endast gurka och morot. Jag utvecklade "peta i maten" till en konstform, inga gröna prickar kunde slinka förbi mig. Hon gjorde mig paranoid. Än idag har jag svårt för grytor, gratänger och soppor. Jag måste se vad det är jag äter. Jag måste också börja äta när tallriken befinner sig i en viss vinkel, jag kan snurra på den tills det känns rätt och när det aldrig gör det äter jag med obehag. Fast det kan jag nog inte skylla på min mamma.
Jag började äta grönsaker först när jag fyllde 20 men jag har fortfarande svårt för sådant som är varmt. Då är det ju visset.
Det jag vill få sagt är att jag avskyr när folk pratar om hur man ska lura i barn grönsaker. Barn är inte korkade (jag var i alla fall inte det) och det kan ge dom men för livet.

Dagens låt:
Depeche Mode-"Lie to Me"