Drinking and driving dont mix, thats why I ride a bike

Läste precis att min all time favorit regissör och tillika husgud John Hughes har dött.
Mannen som gjort tidernas bästa tonårskildringar och som dessutom hade den goda smaken att ha med både Lords of the New Church och Killing Joke i "Weird Science". OMD och Smiths figurerade i "Pretty in Pink" med titel spår av Psychedelic Furs. Det är också den filmen som introducerade mig för Otis Redding. The Specials spelas på discot i "Sixteen Candles". Breakfast Club hade ett lite torftigare soundtrack men desto bättre innehåll, hur många gånger har vi inte låtsats vara Emilio Estevez och dragit i snoddarna till våran munkjacka? I "Ferris Buellers Day Off" kan man höra Yello och skymta posters med bland annat Cabaret Voltaire. "Home Alone 2, Lost in New York" är den ultimata julfilmen som dessutom introducerade mig för the Capitols-"Cool Jerk".

Jag hade vissa rutiner när jag var i tonåren. Efter skolan gick jag hem och lyssnade på låt oss säga the Clash eller Manics och på min TV körde jag antingen "Rock'n'Roll Highschool" eller "Breakfast Club" på mute som jag spelat av från TV på något så uråldrigt som VHS.
Det var inte bara filmer, det var ett helt paket. Och jag har nog John Hughes att skylla/tacka för min 80-tals "fetisch". Jag vill fortfarande se ut som en korsning mellan Molly Ringwald och Annie Potts i "Pretty in Pink". Det är därför som jag alltid vill färga håret rött när det blir september.

Att jag får höra om hans dödsbud just när jag gör ett blandband som innehåller Lords of the New Church, Killing Joke och OMD känns inte mer än rätt. Som om jag var där just då även fast jag gör det via min itunes (jag vet att det är en synd men det blir så stökigt att dra fram alla skivor) med en aux sladd till stereon, allt hamnar iaf på ett riktigt 60 band.

Visst har han gjort mycket skit också men det vägs upp av allt fantastiskt som han rört vid. Jag överdramatiserar gärna men jag har svårt att tro att jag skulle vara den samma utan John Hughes.
Som arvinge har vi Judd Appatow och vi vet ju alla att han redan har peakat, det kan bara gå ut för nu men han har också lämnat ett fint arv efter sig. Från "Freaks & Geeks", som jag följde slaviskt, fram till "Superbad" och "I Love You Man" som fick mig att vilja byta kön bara för att få uppleva manlig vänskap, som verkar vara det finaste som finns att döma av hans skildringar.
Om John Hughes fick mig att dyrka 80-talet kanske jag nu kommer börja lyssna på Rush och "slapping the base". Vi får hoppas att så inte blir fallet.
Vilket som, nu när mitt blandband är färdigt känner jag mig otroligt sugen att sätta på "Pretty in Pink" och gråta en skvätt.
Tack för alla känslor, alla låtar, alla oneliners. Du var bättre än Bergman och det är inte vinet som talar.

(Men det är nog vinets förtjänst som gör mina ögon simmiga och halsen helt ihop snörd)

..............................

Jaha och nu är visst Willy DeVille död också. Inte för att jag är något större fan men han klädde sig jävligt snyggt och "Spanish Stroll" är grym även om jag först trodde den hette "Spanish Troll".
Dom faller som flugor nu, och vem står på tur.....?