if it still hurts in the morning, you can phone me tonight at nine

Eftersom som min dag varit sådär lagom glamourös (disktrasor, batterier, tandborste osv..), ska jag inte uttråka er med detta.

Sista numret av SEX (tyvärr bara det andra jag läst) en intervju med Henric de la Cour. En otroligt obehaglig och fantastisk sådan (gjord av favoriten Strage), lite Warren Zevon känsla över det hela. Samtal om döden som någon verkligt, som en del av vardagen eftersom Henric går ut med att han har cystisk fibros. En sjukdom som man lever med, men som förkortar ens liv avsevärt. Jag visste inte alls vad cf var innan och jag hade nog mått bättre utan den vetskapen. Inte nog med att det var så ärligt att jag var tvungen att lägga ifrån mig tidningen pga min egen dödsångest och magknip så fanns det även en stor igenkännings faktor. Att han mamma vägrar se det svarta i hans texter "den är fin det låter lite som ABBA" fick mig att tänka på min egen mamma och våra problem som vi hade när jag var runt 15-16. Ett tydligt minne jag har är att vi bråkat och jag får någon slags kollaps och bara storgråter helt apatiskt. Mamma får skuldkänslor och fösöker vara snäll och förstående men gör bara saken värre genom att fråga om jag var gravid. Det kändes som ett jävla slap in the face, hur skulle jag kunnat bli gravid när det kändes som om jag väckte avsmak hos alla jag mötte. Hennes fråga gjorde förståss situationen bara värre. Jag vet att det inte är jämförbart, men att läsa den intervjun väckte de minnena igen och då kunde jag också legat gråtande under ett berg med plastpåsar.
Nu kan jag inte lyssna på vare sig Yvonne eller Strip Music (inte för att jag gjort det anmärkningsvärt mycket förr, men Olle gör det ibland) utan att få obehagskänslor.
Köp SEX mendan ni kan, som även bjuder på ett reportage om Extreme Home Makeover.

Dagens låt:
Yvonne-"Broken Parts"