Due south

yellow is the colour of my true loves hair

Mitt i all packångest och ångest över att lämna ifrån sig katterna fick man ett sant glädjebesked.
Det blir ett quiz i maj! Jag blev helt varm i kroppen. Att vi sedan inte kommer vara ett fullt lag (dumma Lisa som ska på bröllop i England) är lite som smolk i bägaren. Ingen vinst utan hela laget men jag är glad att allt är igång igen.

Och jag kunde inte välja vilken färg jag skulle måla naglarna i.

Get on your Boots.

Alltid när jag ska åka till London skäms jag lite i början för det är det enda stället jag reser till. Men när det börjar närma sig avfärd kommer man på varför man alltid åker dit. Världens absolut bästa affär någonsin i alla kategorier: Boots.
Fan vad jag ska shoppa loss där! Huvudvärkstabletter med kodein och vanliga med paracetamol för typ 40 pence! Och smink! Jag ska köpa gult, rosa, orange, lila och kanske grönt nagellack från 17. Och Barry M.
Och vi har en Boots precis runt hörnet från hotellet.

Children behave!

Nu stämplar jag ut. LEDIG! Ledig tills nästa fredag och så mycket jag ska hinna med under tiden. Så skönt det ska bli.
På torsdag åker katterna till mamma och på fredag åker jag till LDN. Den 5 spelar Pascal på Riche och den 6 ska vi se Orup. Och där i mellan ska vi se varandra.
Hej då Strage! (älskar Photo Booth)

Dagens låt:
Tommy James & the Shondells-"I Think We're Alone Now"

stay classy San Diego

Tack Lindex barnavdelning, och undertecknat som modifierat den lite.

Heartsick

baby if you just say you care.

Jag har sådan grav åldersnoja just nu. Blir 25 år och jobbar kvar på samma ställe som när jag var 19. Jag kommer inte loss.
Då verkade det lättare när jag var 15 och hemma hos Anna Larsson och sjöng med till "Yesterday man". Alltså försöker jag återskapa den känslan att mer skrika än sjunga med till låtar med en lista på Spotify. Och som alltid tar det stopp. Det blir bara gamla vanliga tråkiga Animals. Men när jag var 15 älskade jag de typiska top 40 låtarna från 60-talet. Det som spelades på Vinyl 107 vid 17 snåret, och det som fanns på alla best of boxar vi hade liggandes.
Och jag älskar fortfarande att mer skrika än sjunga, till Olles förtret då min favorit låt för det ändamålet just nu är "Roll Away the Stone". Som jag levererar med exakt dialekt och tonsäkerhet. För visst sjungen Ian Hunter lite falskt där?

Ge mig två trådlösa micar, en singstar skiva och en flaska vin så kanske min nojja försvinner.
(Good old days)