”Cast of a Thousand”Den mest förbisedda skivan i musikhistorien från en oförtjänt förbisett band the Adverts.Två skivor blev det och den enda som nämns det minsta är
”Crossing the Red Sea” hur bra den nu än är så drunknar den bland alla andra samtida punk skivor. ”Cast of a Thousand” är något utöver det vanliga och rör sig i gråzonen mellan punk och New Wave, använder det bästa från två världar. Tidlöst, med anthems (plural!), röj och en ballad om onenight stands
som inte sett sin like sedan den gjordes (1979).
”I Will Walk you Home” var en av de första låtarna som jag hörde av the Adverts och jag spelade den oupphörligt.När jag sedan fick tag på hela skivan (ja, genom nedladdning, det är det enda pålitliga) fick den rejäl konkurrens.
Vilken av alla låtar var bäst?
”Lovesongs” med sitt hamrande piano?
”Fate of Criminals” som är som gjord för att skrika med i och hytta med näven till?
”I Looked at the Sun” nihilistisk och upplyftande på en och samma gång?
Nä det blev en annan låt. Den bästa låten som någonsin gjorts, visserligen är det ett uttryck som jag gärna slänger mig med, men det här är allvar. Ok en utav de bästa låtar som gjorts
"I Surrender”. Jag kan inte komma på några ord som är starka nog att beskriva den. Olle som är gravt skada från den tiden då Per Bjurman fortfarande skrev skivrecensioner skulle nog kallat det för ”en nerv”. Det är en ynklig liknelse, den har ett helt jävla nervsystem! Den träffar mig någonstans i närheten av levern. Det känns som när jag började upptäcka musik.
”Cast of a Thousand” förtjänar mer respekt och uppmärksamhet, men fram till dess får jag njuta i fred så som jag helst lyssnar på musik. Utan inflytande från andra.
Det är en skiva som jag önskar att jag gjort.
