I'll kill you without trying, thats accuracy

Komplimanger, ska man bli glad av sådant, hur ska man reagera?
Jag har verkligen svårt för det även fast det bara är tanterna på jobbet som säger att mag har fina kläder och sånt. Vad ska man svar då? Det brukar bli "jag vet" eller en förklaring till varför jag ser ut som jag gör. Min oförmåga att ta komplimanger ligger i att jag sällan fått det, för mitt utseende i alla fall. Det var alltid min syster som fick sådant, även fast hon alltid varit fetare än mig. Det jag fick höra var oftast att jag var smart, vilket är sant. Jag har svårt att dra mig till minnes att jag blev kallad söt som barn (om man inte räknar med mamma och pappa). Fast det kan jag nästan förstå, jag såg ganska lustig ut och betedde mig ganska lustigt också. Jag var nog rätt så obehaglig eller läskig som barn. Glasögon, blond och jag hade alltsomoftast näsan i en bok, jag hade alltid en bok med mig vart vi en skulle som familj. Så kanske för att kompensera för mitt annorlunda utseende försökte jag vara intelektuell, dessutom utvecklade jag en fantastisk komisk tajming.
Jag var inte söt men likfan var jag rolig, när jag gick i trean ville jag antingen bli författare eller komiker. Jag började på teater och hade mitt komiska genombrott i en pjäs där jag höll en imroviserad monolog som en vaktmästare som råkade knocka programledaren i direktsänd TV. Det är en händelse som min mamma fortfarande pratar om. Efter det tröttnade jag. Gick drama grundkurs i gymnasiet och fick IG (men MVG i bild för den som bryr sig). Jag blev varken komiker eller författare men jag är likförbannat hur rolig som helst.

Dagens låt:
Bauhaus-"Hope"