Tillbaka till ämnet. summeringar. 10 skivor, 10 skivor från 00-talet som jag fortfarande lyssnar på.
10. Depeche Mode-Playing the Angel" (2005)Den bästa starten på en skiva någonsin, ett domedags larm som inte låter sig ignoreras. Depeche Mode var tillbaka för att bevisa att dom inte var några föredettingar som bara red på ett nostalgi tåg. "Playing the Angel "var minst lika bra, om inte bättre än, "Vilolator".
9. Subsonics- "A lot to forget" (2002)Smutsigare och farligare än vad the Strokes någonsin var, Subsonics lät som ett av de där sällsynta garage banden som faktiskt repat i ett riktigt garage. Därav den nasala svajjiga sången. Det finns inte en enda låt på skivan som jag inte skulle spela på en skitig rock klubb á la Max Kansas City anno 1976.
Mer tajta jeans till folket.
8. Skriet-"Skriet" (2009)Det verkar fullkomligt omöjligt för Isak Sundström att göra några fel. Om Pascal var nerver var Skriet eftertänksamhet. Industriell blues, som om Robert Johnson suttit vid ett avloppsrör i Rhurområdet istället för Mississippi deltat. Kallt och kargt istället för klibbigt och svettigt.
7. the Wave Pictures-"Instant Coffee Baby" (2008)Ett pophjärta dör aldrig. Det slår kanske inte lika ofta eller hårt men "I Love you Like a Madman" var som en defibrillator. Perfekt snickrade poplåtar om att hata John Lennon, rum som snurra som en 45:a, fredagsnätter i småstäder på den engelska landsbygden, skulpturer av marmelad och, förstås, kärlek.
En perfekt pop skiva.
6. Pink Grease-"This is for Real" (2004)Vilken kontrast. Här var det inte ens snack om fina poplåtar om kärlek vid första ögonkastet, om det inte ledde till att ha sex på en nattklubbs toalett förstås. Det var en ren och skär party platta, helt avsaknad av eufemismer. I stället för att insinuera saker sjöng de rakt ut om diverse sexuella aktiviteter. För vem kan glömma rader som "my big stuff makes me real hard hitting"? Ibland vill man bara vara dum och lyssna på glammig punk disco, det är därför som skivan inte sålde och man bara kan hitta Pink Grease på min och Olles lista.
Snudd på ot, men jag äger ett par Pink Grease trosor, och jag har gjort ett eget halsband som blev ruggigt snyggt.
5. Hefner-"We Love the City" (2000)"This is London not antartica, so why dont the tube s run allnight?"
En skiva helt om London, eller jag med London som utgångspunkt. Och då var vi tillbaka vid pophjärtat. Få kan beskriva förhållanden som Darren Hayman vare sig det handlar om människor eller städer. Det här är skivan jag lyssnar på innan jag åker till London, det är vad jag lyssnar på när jag älskar Stockholm, det är vad jag lyssnar på när jag hatar Stockholm.
"We love the city because it lets us down."
Och lyssna på "Good Fruit" om du är en hopplös romantiker med viss verklighets förankring.
4. Pascal-Förbi Fabriken (2006)I sommar vill jag åka till Gotland i en 67 Cheva Impala. På en dammig motorvägen skrikandes i 110, förbi fabriken, leta efter hålet i väggen och sedan ta en avstickare till Hamburg och sätta mig ensam på krog och bli kysst av jävla bengt.
Osv, osv....
3. Ed Harcourt-"Here be Monsters" (2001)En skiva jag köpte baserad endast på recensioner, Fredrik Virtanens krönika i Puls och något klipp jag såg på musikbyrån.
Jag hade ingen egen dator på den tiden och uppkopplingen var via ett gammalt modem som lät så där charmigt som bara modem kunde göra vid den tiden. Hur som helst det var den sista skivan som jag köpte utan att ha förlyssnat mig på nedladdat. Jag har skrivit ett helt blogginlägg tillägnat den är skivan och allt dom omgav den. Rödvins pop när det är som bäst, och det gick faktiskt bara utför efter detta.
2. Death from Above 1979-"You're a Woman, I'm a Machine" (2004)Man ser det redan i titeln. Här åker hårdhanskarna på. Det är gitarrmangel från första sekund. Det är svettigt, det är farligt och det finns inget att förlora. Det låter som om den kortlivade kanadensiska duon gått ut i krig, och dem vinner.
1. Pascal-"Galgberget" (2008)Jag vet att det är fel att ha med en artist 2 gånger. Men ibland är det rätt att vara fel. Detta är ett sådant fall.
Det kändes som om skiva var skräddarsydd för mig, den passade som handen i handsken. Herregud, hushållet började lyssna på Judas Priest tack vara "Smärtstillande". Galgberget träffar någonstans i mellan lungorna och buken och bör inte över analyseras. "Det är bara sketen rock'n'roll och jag gillar det"
Få köpte skivan men jag liknar Pascal vid Velvet Underground. Jag tror det var Brian Eno som sade det där om att alla (alla få) som köpte Velvets skivor sedan kom att bilda ett band. Pascal kanske inte riktigt har den effekten men jag vet att jag sitter hemma med en gitarr som jag köpt på fyllan och någon gång ska jag ta tag i det.
Tack Pascal för att ni gjorde mitt decennium.
