the decline and fall of me

Jag gillar saker som är dåliga för mig. Nej rättelse jag älskar saker som är dåliga för mig.
Kolhydrater, friterade saker, saker med grädde, alkohol och socker.
Sitcoms istället för nyheter, usla musikbiografier istället för dagstidningar.
Hairmetal och 80-talet i det stora hela. Allt med spandex. Kiss istället för First Aid Kit.
Min favoritskiva förra året var Bon Jovis-"New Jersey", och jag vill så gärna skriva något slagkraftigt om dess storhet. Tills jag får talang kommer jag att hålla det som ett hot över era huvuden. Jag föredrar 140 tecken framför 9000. Den lilla talang jag hade under min ålders vår har jag kastat bort på internet.
Fast fashion (depeche mode också för den som är intresserad av ordvitsar), slit och släng istället för exklusivt hantverk. Min Ida Sjöstedt knockoff från Gina Tricot har ändå hållit i 4 år och det är inte illa för något som kostade 600 istället för 3000. Komplimangerna duggar fortfarande tätt efter mig när jag har den på mig.
Melodifestivalen och ESC istället för vad det nu var som vann på Guldbaggegalan. Jag räknar med att de få följare jag har på twitter kommer att halveras under februari till följd av mello relaterade tweets.
Mycket av det dåliga som jag gillar jag gör jag bara för att det är dåligt. Men det mesta är för att jag inte har någon smak. För helvete jag kan lika gärna ha potatis och apelsin på samma tallrik!

only the lonely

I morgon är det fredag med ledig helg framför sig. Jag har målat mina naglar med 2 sorters glitter, gjort en spellista, köpt vin och öl, planerat mat och en killer outfit. Stora planer. En helkväll med mig själv som alla andra kvällar. Men bara för att jag saknar social kompetens tänker jag inte låta det stå i vägen för det som ni vanliga dödliga kallar för "fredagsmys".
Jag har inga vänner. Jag har bara min man som jobbar natt och min syster nere i Skåne.

Det där med vänner har aldrig varit riktigt aktuellt för mig.
Som barn fick jag smärre ångest när en inbjudan till ett kalas damp ner i brevlådan och jag gjorde allt för att slingra mig ur det. Det funkade bara en gång och då hade jag kastat inbjudan innan min mamma såg den.
Jag hade väl 1 vän åt gången och när den var sjuk eller bortrest nöjde jag mig gott och väl med mina böcker, mamma eller syster.
När jag började gymnasiet var jag nästan på väg att bli social men det där med riktiga vänner kändes så otroligt krävande. Vänskap kom alltid med något motkrav. Och vem behöver vänner när man har internet. Internet som lämnar utrymme till att formulera sig bra. Ingen hör om du stammar eller stakar dig på orden i ett forum. Sedan såg jag ingen motivation till att skaffa andra klassens kompisar när min pojkvän (nu man) var min allra bästa vän med samma intressen och referensramar. Varför gå på bio med någon som inte förstår ett Waynes World relaterat skämt?
Allt detta har lett till att jag egentligen inte vet hur man samtalar med folk. Jag har inte behövt träna upp det där. IRL är jag obekväm med stamning, på internet är jag fullkomligt oemotståndlig med kvick humor och de rätta felen.
Men det vore inte helt fel att ha någon att umgås med så jag slipper dricka en hel flaska vin själv.

ramblin man

Quizdimma och quizångest. Ett hem i förfall till följd av detta och en ytterst seg nyårsdag med huvudvärken från helvetet. Och mitt i allt detta ska jag försöka klämma in lite träning, lite mer quizjobb, eventuell quizmiddag och 10-års jubileum med min toxic twin, dynamic duo, gruesome twosome eller man som ni andra kanske skulle uttrycka det.
Och så var det det där med jobb också. 2012, jag checkar ut.
(PS glöm inte)

16 forever!

Jag kan inte göra en års-summering för det kommer alltid att vara 2002 så länge jag är med Olle (det kommer alltid vara 2002). Och jag kommer alltid att vara 16.
Jag vill bara se ut som Phil Lynott. Åka bil till Mountain-"Mississppi Queen"
Jag är så jävla tidlös att årets bästa album har varit (utan tvekan) Bon Jovi-"New Jersey", tätt följt av Alice Cooper-"Welcome to my Nightmare".
De två skivorna höll mig vid liv under ersättningsbuss kaoset jag var tvungen att leva i under 6 månader.
Jag hade även religiösa upplevelser på Natten. Att stå sjöblöt i en trång lokal med människor tätt inpå en, svett droppandes från taket och skrika till East 17-"Stay another Day" får en att tro att det finns en gud.
Sämst i år var min födelsedag. En grå dag ute på Dalarö, inte ens min mamma kom ihåg att ringa mig. Sedan åkte vi ut med ekan och såg ett hus på andra sidan sundet som hade hissat amerikanska flaggan och det var nog höjdpunkten på den dagen.
Sedan hade vi New York. Det var stort. Där såg jag en lodis ligga och runka ovanpå ett ventilations galler. Och en hel del annat.
Ja, 2 quizvinster förstås. Det tål att upprepas.
Och en massa champagne! Men på tok för lite dans. Det enda som sticker ut är en kväll i slutet på sommaren. Jag och Olle på Slussens ute servering.

Keeping it real i London i vår tar vi Nice!

Personbästa i år

2 quizvinster, New York resa och 2 Nattenbesök. Champagne och hamburgare.

come and meet my team.

Det gråjämna vädret just nu rör mig inte i ryggen, för tillfället har min vardag en guldkant. Jag är en vinnare igen. I torsdags tog, till allas glädje, Quizrÿche hem den eftertraktade vinsten i PSB quiz. Vi hade haft vinstkänslor hela kvällen och alla i källaren slängde blickar upp mot den stundande vinnarhörnan. Som vanligt fattade jag aldrig riktigt vad som hände just det ögonblicket vinnaren annonserades Jag bara stod där med ångest och stirrade ner i marken medan Olle låtsades att han var Björn Borg. Det var först när gratulationerna började hagla in (och tro mig de haglade tätt) som jag fattade. Som vanligt då.

Det enda smolket i min vinnarbägare var en helt harmlös kommentar utan någon egentlig underliggande mening: "åh, ni är 3 tjejer och en kille i ert lag". Det gör mig så stött och trött. Jag förstår att det inte är standard men lägg sedan till att alla alltid riktar sig till Olle först med sina frågor och gratulationer. För han måste ju vara hjärnan, han har ju XY uppsättning. Nu är det väl förmodligen bäst så. Jag är ofattbart tafatt i sociala situationer men vi är ju faktiskt 4 personer i laget, och den här gången hjälptes alla åt. Som ett riktigt lag slapp den tyngsta bördan vila på mina axlar.
Jag får väl sluta gnälla och njuta av segern men det vore schysst om skivgubbar inte såg musiknörderi som en strikt manlig företeelse. Kvinnor får även jobba som poliser nu för tiden.

Så då vet ni vem som bär ansvaret om januari quizet suger. Det är tungt att försöka vara nyskapande hela tiden.

(Nu känner jag mig inte lika dum som skapade en lagflagga i höstas)

keep on posing in the free world

Jag var tonåring vid millennieskiftet i en sunkig Stockholmsförort. En liten förort gick jag i en liten skola. Årksurs 0-12, både förskola och special klasser. Det lämnade inte så mycket utrymme för en individ att utforska gränser. Folk klottrade hakkors lite varstans och samtidigt som Columbine var en mardöm blev det som en inspiration. Vi visste mycket väl sakens allvar men ändå kunde vi inte låta bli att göra en dödslista. Eller snarare en lista på vilka som skulle få överleva. Ytterst omoget och väldigt oseriöst.
Jag var punkposör den enda min skola sett på minst 10 år.
Sedan började jag gymnasiet i en liten större förort och alla hade dreads. The age of Nu Metal kan vi kalla det. Det mesta var skit och det var aldrig mitt område. Jag blev pop-posör i 6 månader, och det talar jag ogärna om.
Men bland all skit finns det en låt som består, som jag gillade även då. Även fast jag inte pratade om det då.
Nu tränar jag till den och jag lyckades även få med den när vi (lag Quizrÿche) gjorde PSB quizet i mars. Det var ju som sagt aldrig riktigt min genre. Men den som inte kan relatera till den låten vill jag inte vara kompis med. Vi kan omöjligt ha något gemensamt då.

Deftones-"Back to School"