isn't that ironic?

Att Marge Simpson ska vika ut sig i Playboys november nummer är inte hälften så kul som att Palyboys chief-executive heter Scott Flanders.

"It had never been done, and we thought it would be kind of hip, cool and unusual," Flanders told the newspaper.

Tack för den Geekologie

(whöwhö 11 timmars pass imorgon)

Dagens låt:
Sexgang Children-"Beasts"

the staircase mystery

Det är inte sunt att gilla att bli rädd. Jag som redan är paranoid och harig borde verkligen inte kolla på skräckfilmer, eller SVTs "Mannen under trappan" som jag missade när den gick på TV. Jag har precis kollat på första delen på SVT play och jag hoppade till så hårt att jag fick ont i revbenet.
Inte kul alls.

Dags för del 2 då....

här kommer slogans som på ett löpande band

Personlig utveckling.
Första musiken som jag gillade på riktigt: Spice Girls. Det var den första skivan som jag spelade flera gånger, BSB och Peter André var bara sådant som jag trodde att jag gillade. Egentligen kom nog the Fugees före men Spice Girls var viktigare dels för att jag köpte andra skivan också och dels för att jag föredrog Wyclefs the Carnival före the Score.

Sedan kom the Wannadies och jag blev kär i Pär Wiksten. Jag spelade Skellefteå samlingen sönder och samman och köpte "Aquanatic" och "Be a girl" på ÖB i Solna. Såg Pär Wiksten några år senare på Bond Street i London men fattade först att det var han efter 1 år då jag fick reda på att dem bodde där. Han hade svart ullkappa och rökte, det duggregnade.
Samma period föll jag stenhårt för Depeche Mode.
Efter det the Clash som blev offer för min tonårsdyrkan och skrev deras initialer på naglarna med nagellack. Sådan precision framförallt att skriva hela "the Clash" på tumnageln.
Där började det riktiga musikintresset. the Clash, Manic Street Preachers, T-rex, Sex Pistols och jag blev Smedbyskolans enda punkare om man nu kunde klassa mig som det. Jag städade hos min farmor för att få ihop pengar till rutiga byxor med dragkedjor på.
Sommaren innan jag började gymnasiet föll jag för pop. Broder Daniel och Kent, Håkan Hellström och Honey is Cool och Suede för att Manics gjort en cover på "Drowners".

Började gymnasiet och började hänga på Lunarstorm, vägde 63 kg, "raggade" upp Olle på Lunarstorm. Sedan släppte Kent "Vapen och Ammunition" och jag började verkligen hata folk. Jag gillade the Smiths tills folk runtomkring mig började gilla the Smiths. Jag kickade vanan ganska snabbt. Ville inte dela deras intressen. Därför blev det Bauhaus och Sioxsie and the Banshees. Hefner kom in på något hörn för att jag är anglofil. Jag gick tillbaka till vad jag så varmt kallar min rötter. Jag gav upp aktuell musik och började gräva bakåt. Hittade the Cramps och var i hamn. Sisters of Mercy kom på hösten 2004. Där började jag vurma för 80-talet.

Jag fortsatte i den stilen tills jag flyttade hemifrån. Då skulle jag ha rock'n'roll och den i huvudsak bidragande faktorn för det är kort och gott min favorit serie "Supernatural" som lyckade blanda 3 utav mina favorit saker här i världen. Skräck, humor och testosteron rock (skrevrock?).
Flytten hemifrån gav mig också frihet. Jag var fri jag var borta från Väsby, jag hade till och med bytt landskap! Nu fanns det inga gränser. Varför skulle jag inte kunna lyssna på Bauhaus och Aneka samtidigt? Och Judas med Erasure för den delen? Pascal föll jag hårt för då också. Det första aktuella band jag verkligen gillat sedan ..... Manics? Och uppskattningen för "pappas musik".
Och sedan quizen, de fina quizen som också sprängt mina ramar.
Men jag är fortfarande punkare, jag är fortfarande goth, jag är fortfarande lika ombytlig.
Jag är fortfarande den där 9-åringen som satt under trappan med Bonniers uppslagverk öppet på avsnittet om mumier.
Jag är fortfarande ihop med Olle.

(rubriken var först "from here to eternity" men sedan kom "under ditt skinn" på spotify och en sådan rad går ju inte att vifta undan hur som helst)

ring a ding a ling

Vi gick till Debaser igår för det fanns inte så mycket annat att göra. Vi hade skitkul och jag skrek efter "Som en man som ett tåg" till Johan Kinde som stod på scenen. Visst det är Brända Barn som gjort den men det är en bra låt. Just då kändes det väldigt kul. Och det var bra musik ett tag. Sedan efter banden blev det bara disco, och inte ens bra disco som Anita Wards "Ring my Bell" utan "Disco Inferno" och annan skit. Det resulterade i två arga mejl som jag dikterade för Olle när vi kom hem. Vi nämnde något om Dantes inferno och avslutade mejlet till Debaser (det andra gick till SVMK) med ett väldigt slagkraftig disco sucks. Just då kändes det också väldigt bra. Vi har inte fått något svar ännu.
I morse mådde jag inte så dåligt som jag borde gjort men jag tog en tupplur på 2 timmar vid 15-tiden.

Dagens låt:
Brända Barn-"Kärlek & Hat"

(som låter lite som Japans-"Adolescent Sex om någon frågar mig)

Nu

even the bad times are good

Vad kan man säga? Förutom att jag är ett jävla orakel och borde tillbedjas i utvecklingsländer. En 5:e placering på gårdagens quiz som jag absolut inte räknat med. Vi slog Thures och vi slog vårat "storebror lag" Slappers. Det var en stor dag. Knäböj för mig undersåtar!
(Fast jag hade verkligen velat se Ultrachrome som vinnare)

Och efter 24 år har jag äntligen införskaffat en tyllkjol. Svart, lagom kort och fluffig som en marräng swiss.

Dagens låt:
INXS-"Never Tear Us Apart"

give him a great big quiz

I morgon kör vi igen, och vi kör hårt. Jag gör allt hårt.
Thures ska åka på så jävla mycket stryk även om dom har rekryterat någon jävla medelålders skivnörd. Åke eller vad han nu heter kan i alla fall inte mäta sig med mig i charm.
Ses på Pet Sounds Bar och förbered er på ett ass whooping av guds nåde för imorgon är det quiz!

(Jag måste iaf tro att vi ska vinna annars kan jag lika gärna kasta in handuken redan nu)

Dagens låt:
the Shangri-Las-"Give Him a Great Big Kiss"