Come back tomorrow night and try again

Jag skäms inte för att säga att jag ser fram emot melodifestivalen, jag gör det varje år. Det är spektaklet jag vill åt tyvärr får jag stå ut med dem så kallade "låtarna" på vägen.
Men ikväll är jag väldigt orolig. Alcazar är med i den här omgången och jag vet att min dödsfiende och granne är ett fan. Iaf om jag ska grunda det på hennes "schlagerfest" förra året då"Alcastar" kördes på repeat med tillhörande glädjetjut, kl 2 på natten.
Olle rapporterade att hon har dammsugit idag så risken finns att hon kommer ha någon slags bjudning. Om det nu blir så måste jag faktiskt ta mig i kragen och skälla ut henne så in i helvete.
Jag måste lära henne att man fan inte bråkar med mig, dessutom jobbar jag imorgon visserligen sovmorgon men rätt ska vara rätt.

Dagens låt:
Little Richard-"Slippin' and Slidin' (Peepin' and Hidin')

....

Idag slog jag äntligen till på denna fina dvd, eventuellt den bästa dokumentär serien som visats på tv (som inte har med musik att göra). Den behandlar triviala saker som häxor, vampyrer och varulvar med respekt.
Anthony Head är programledare och gör det fenomenalt.

JAg är faktiskt lite spänd på den nya "Wolfman" filmen med benicio del Tora som kommer i vår.

DVD för 79 och en Little Richard skiva för en tia!
Nice...

the lap of Luxury

Nu ökar den där ganska dåliga konsterten på Berns med the Cramps i värde.
Jag han se Cramps och Lux Interiors könsorgan innan han gick ur tiden.
Min första kontakt med the Cramps var i en Kerrang tidning där dom bedömde band efter de allra viktigaste kriterierna "Sex, Drugs and Rock'n'Roll". Att som 15 åring läsa om ett band som simulerade sex med en stilleklack på scenen var kittlande. Men det dröjde innan det blev mitt band.
När jag var praktikant på EMI fick jag en katalog och möjligheten att välja ut ett obegränsat antal skivor till mitt nöje. Mitt bland Bowie och Ed Harcourt valde jag "Songs the Lord Taught us" "Off the Bone" och "Psychedelic Jungle". Det hör till den kategorin som vi kallar för smarta val. Att höra de första tonerna av "TV set" var snudd på världsomvälvande. Många snackar om gåshud men det är i magtrakten som jag känner musik. Därifrån sprider det sig utmed ryggraden. Det var stort att det fanns ett band som blandade det jag gillade mest snusk, skräck och rå rock'n'roll med fingertopskänslig humor. The Cramps var dödstöten för mitt redan avsvalnande popintresse, istället lade jag ner min tid på att hitta original låtarna till som Cramps omarbetat så snyggt. Och det är därför jag lyssnar på Hasil Adkins och Howlin' Wolf. "Song the Cramps Taught us" skivorna är oumbärliga verktyg för framtida musikaliska upptäkter.
Rent visuellt var the Cramps oslagbara, svart, svart, svart och tajt det behöver inte bli svårare än så.



Tack och hej och må det stå "Lux Interior (Erick Purkisher) burried alive"
på din gravsten. We salute you.

enough is enough

Idag var fan sista gången som jag gick ner i tvättstugan.
Jag hatar sysslan i övrigt men idag har jag en giltig anledning att aldrig mer sätta min fot innanför den där dörren under marknivå.
Det var precis när jag var färdig med tvätten och för ovanlighetens skull gick jag med huvudet högt, istället för den sedvanliga blicken i marken stilen som jag brukar köra med, som jag såg DEN.
Där stod jag med AC/DC-"Go Down" samtidigt som jag såg världen största spindel flankerad av minst 3 spindlar till, alla i ansenlig storlek. Ovanför dörren som jag lyckligt ovetande gått igenom och smält igen flera gånger. Jag tog ett steg bakåt samtidigt som jag kände ett svagt illamående. Ett djupt andetag och jag rusade ut så snabbt och graciöst som jag kunde med två överfulla tvättkassar för att inte få någon av spindlarna i huvudet. Väl ute i friska luften utstötte jag några kväljande kräkljud och ryste av obehag.
Det avgorde saken. Tvättstugan är karla göra, men eftersom jag vägrar får det återgå som Olles ansvarsområde

messed up, yes I'm all messed up

Om jag vore en hund skulle jag avlivas. Folkilsken som ingen annan och reagerar på vissa specifika saker som en hund på brevbärare. Men jag blir mest ilsken över triviala saker som vaniljyoghurt, honung, när fick drygar ut sallader med majs, den senaste kritikerhypen (när jag lyssnar på Glasvegas känner jag mig oftast lite smutsig), Joy Divison osv. Ilska är den känsla som ligger mig närmast till hands
Som barn var min likhet med hundar ännu tydligare. Jag bet andra barn, jag gillade inte ens barn när jag själv var ett. Andra barn var så stökiga och högljudda när jag själv föredrog att läsa en bok. Mycket kan ha berott på att jag var blind fram tills jag var 4. När man inte ser något är det väldigt viktigt att var sak ligger på sin plats och det är inte direkt så att man far runt som en virvelvind när man inte ser alla vassa hörn och dörrar.
De 4 åren utan syn har präglat mig enormt, det och de gånger då min bror skulle "koka" min leksakspotatis, och den gången då min mamma sa att jag var så elak att hon skulle rymma (hon gömde sig i trapphuset och jag var förkrossad). Och när min barndomskompis Linus ständigt hävdade att jag var kille även när jag drog upp kjolen för att visa motsatsen (jag bet honom tills han blödde en gång), och den gången då jag slog en ett år yngre tjej i huvudet med en planka, och den gången då idiot tjejerna i parallell klassen lade tuggummi i mitt hår och alla gånger som jag ramlat inför ögon vittnen.......

Dagens låt:
Bill Swing-"Messed Up"

sled-hammer

Ännu en fruktlös jakt på en guns t-shirt.

Ska ut och roa mig ikväll, på samma sätt som igår med en extra krydda.
Alltså kälken som är uppställd på Bandängen, åka iskana och eventuellt lite frisbeekastning. Det är det som är den extra kryddan. Semester är inte semester utan lite frisbee.
Jag fyller 24 i år och jag får göra precis vad jag vill även om det innefattar så vitt skilda saker som bakfyllor och kälkar.


Dames, boots, sleds and boots.

(Förresten så är det inte bara jag som gillar mig, stroke my ego)

Dagens låt:
Guns n Roses-"Patience"

the greater London radio

London började som vanligt med ett för dyrt skivköp hos Sister Ray, men det var en chans jag inte kunde missa.

Från en svaghet till en annan.

Olle i solen.

Titta mera fin sol.

Laddning inför Superbowl Sunday, och jag somnade, innan allt började, på olika ställen i hotellrummet.

Utsikten ena dagen.

Utsikten nästa, 10 cm snö i London är tydligen lika med snökaos.

Promenad i "snökaoset" eftersom det var allt som man kunde göra.

Så här mycket snö föll det.

Vuxna män som bygger snögubbar, vuxna män som ger snögubben en cigarr.

Bill Wymans "Sticky Fingers" som hade den godaste burgaren jag hittills ätit och en choklad shake att dö för.

Olle i Holland Park eller är det döden från "Sjunde Inseglet"

Vi kom till Heathrow till slut efter många om och men, det firades med en citron cupcake.

Och till sist: Vad vore London och Heathrow utan Joey Tempest. Ett tag funderade jag på om jag skulle be honom signera svensk hårdrocks avsnittet i min bok, men någon stans måste man dra gränsen även för ironi.

Dagens låt:
Gary Numan-"I Die: You Die"