If I could I would give you my world

Jag håller på att morphas till min far. Alla låtar jag minns från alla somrar som vi bilat till Danmark.
Att vakna och höra bilradion på svag volym spela Fleetwood Mac-"Go your Own Way" har satt sina spår, just nu går den låten varmt här hemma (i en härlig blandning med Soft Cell-"Sex Dwarf").
Jag minns hur pappa på fredag- eller lördagskvällar brukade sitta skräddare på golvet framför stereon med lurar på öronen och en öl i handen. Efter ett par öl till började han gunga och humma med. Ibland drack han för mycket och blev allmänt irriterande men det är den fina synen av min tjocke far i skräddarställning jag vill minnas, trots att han fortfarande är alive and kickin'.

När jag gör mina blandband sitter jag också som en skräddare på golvet fast utan öl och hörlurar. Jag hummar med ändå och grämmer mig över att jag i en flyttpsykos kastade Sparks-"Propaganda" och "Kimono in My House".

Dagens låt:
Fleetwood Mac-"Go Your Own Way"

it's just that song

Det sker någon gång något år i mellan som man känner man får vara med och uppleva något fint och speciellt när man går på konsert. Och det är ännu mer sällan det sker när man ser ett band som man knappt vet något om.
Det jag tänker på just nu är när vi var i London och såg fransoserna i Coming Soon på fina fina Luminaire. Det är sällan som publiken faktisk är så tyst, intresserad och engagerad att banden kan genomföra låtar utan mikrofon. Coming Soons Howard Hughes bjöd på ett sådant där ögonblick som jag pratar om. Han sjöng helt ensam och när han gick ut i publiken kunde jag inte slita blicken från honom samtidigt som det kändes som om jag gjorde intrång på något väldigt privat. Jag älskar den låten och jag vet inte vad den heter. Den var något utöver det vanliga, på ett ställe utöver det vanliga som gjorde en mycket skeptisk männsika varm innombords.



Det här är vad jag snackar om, dock inte från samma kväll och inte hela.
Jag undrar om det kan vara en cover vilket inte är helt omöjligt eftersom vi blev bjudna på "Black Betty" i en oväntat bra tappning

(fast jag vet att det förmodligen var ett standard nummer men jag fick ändå gåshud)

I thought you were special

Eftersom jag är ett geni har ingen kunnat lösa min röda tråd, om jag hade lockat med något pris kanske bågon känt sig mer sporrad.
Jag bjuder på lösningen.
Röda tråden är: the Special

the Go-Go's-"Our Lips Are Seald"
Terry Hall (från the Specials) hade en liten romans med Jane Wiedling från the Go-Gos och låten härör från den romansen.

the Fun Boy Three-"The Lunatics Have taken Over the Asylum"
Terry Hall sjunger här

Creedence Clearwater Revival-"The Midnight Special"
Namnet finns med i titeln.

Hefner-"Monkey Man"
Specials cover


Placebo-"Special K"
Bandnamnet är med igen


Jag är så nöjd med mig själv...

Riddle me this

Ok att jag har en släng av socialfbi är inget nytt, inte nytt heller att min våta dröm är att ha en egen klubb där jag och Olle duellerar som vi gör när vi fått i oss ett par glas vin här i hemmet.
Vi vet att det aldrig kommer att hända, jag kommer aldrig kunna få en egen klubb pga att jag inte kan nästla mig in hos folk. Det spelar ingen roll att jag har oklanderlig smak när jag aldrig vågar eller får chansen att visa det för någon. Om man ändå hade snackets gåva.
Men jag har hittat på några sätt att visa för mig själv hur fantastisk jag egentligen är. Mitt första steg var det här, bloggen som jag trivs med. Steg 2 är att konstruera egna popquiz, Jag har ett färdigt med facit, fromulär och musik ordnat i olika mappar och i lördags började jag fiffla på ett till.
Igår konstruerade jag en genial röd tråd, en sådan som gör att man knäpper händerna bakom huvudet och lutar sig tillbaka i stolen med en förnöjd suck. Den är inte så svår, för svåra är inte något kul jag vill ju att folk ska kunna knäcka dem för att förstå hur utvecklad min hjärna är. Tråden i fråga har många olika vinklar som kan skapa förvirring, och jag har svårt att se hur någon som saknar koll ska klara den.
Jag är belåten och sporrad att forsätta trots att skivsamlingen börjar kännas liten. En tur till nostalgi palatsen imorgon vore på sin plats.

Känner Du dig manad?
Vad är den röda tråden?

the Go Gos-"Our Lips are Sealed"
Fun Boy Three-"The Lunatics Have Taken Over the Asylum"
Creedence Clearwater Revival-"the Midnight Special"
Hefner-"Monkey Man"
Placebo-"Special K"

Dagens låt:
the Slits-"Vindictive"

we didn't ache enough, spent our days not getting up

Idag trodde jag vekligen att det var på gång, det luktade så när jag gick utanför porten idag.
Det luktade rent och friskt, det luktade höst. Jag såg löv falla till marken och kände mig upprymd.
Det är samma visa varje år. Den intensiva längtan efter hösten då man får ha strumpyxor i 40 den och över. Halsdukar, vantar, mössor och stövlar. Hösten är utan tvekan den snyggaste årstiden. Min plånbok ligger och rycker i min väska efter att få köpa en ny höstgarderob. Det spritter i mina ben som vet att snart kommer klubbarna tillbaka. När jag för några minuter sedan skrubbade badrummet och lyssande på Squeeze-"the Knack" var jag tvungen att göra ett break för dans. Jag antar att det är så majoriteten av befolkningen känner sig i maj när sommaren analkas.

Det här ska fan bli min snyggaste höst

Jag är mycket väl medveten att det bara är den 3 augusti idag men jag har haft hösten i hasorna sedan juni då vi började få in höstsortimentet på jobbet.

"I love the autumn for its sence of melancholy seems to strike my need for sadness. There is poetry in the dying of the year and mystery as well."
Kyffing Willams men som jag läste på någon Manics skiva, det bästa bandet för "svåra" pretantiösa tonåringar. Det var mitt livs slogan.

Dagens låt:
Pet Shop Boys-"Heart"

I melt with you

Kvällens New Romantic bidrag:



Fina modern English-"I Stop the World"

wrap her up in the news of the world

Denimzine är min favorit tidning men jag är ändå ingen prenumerant, det borde det kanske bli ändring på.
Jag har ett varmt förhållande till Denimzine och dess utgivare. Det är sällan något i tidningen som jag verkligen vill läsa men allt är ändå läsvärt även om jag inte bryr mig om hardcore band från Toronto. Artiklarna har lagom längd och punknumret förra sommaren var som en frisk fläkt. Det var nya intervjuer som inte bara handlade om Sex Pistols och the Clash. Brian Jones reportaget var mäktigt, the Boys fick nog iaf 2 sidor, Stiff Little Fingers fick också vara med på ett hörn. Jag tror nästan att jag läste tidningen från "pärm till pärm". (Att jag var strandad på Sturups flygplats i över 4 timmar kan ju ha bidragit med sitt strå till stacken). Effekten av det numret förstärktes ytterligare av att jag varvade det med "Please Kill Me".
Synd att jag inte har kvar det numret, det fick offras till konsten, jag skapade en förtjusande Mick Jones "kreation" av det.
Joel och Kristoffer (utgivare och chefredaktörer) har också en speciell plats i mitt hjärta. Dom var de första som faktiskt spelade en låt som jag önskat. Det var i mars förra året, the Horrors spelade på Debaser Slussen (som var förjävla grymt och jag fick en helt blå fot efter det) Denimzinegrabbarna var DJs. Det var "New Rose" jag ville höra, en ganska trygg önskan men han tog mig i handen och sa absolut. The Damned, ACDC och Beastie Boys en bra blanding för en snorfull Clive.

Och nu i senaste numret finns det en fin intervju med Pascal (Sveriges bästa band för er som missat) som säger att dom är buskis. Det glädjer mig som har en förkärlek för det som är riktigt dåligt på gränsen till smaklöst. Jag har stoner humor och det närmsta jag kommit någon form av droger var när jag fick Citodon på recept efter en mindre operation.

Jag vill ha kul igen...

Dagens låt:
Shorty Long-"Its a Crying Shame"