The Cramps - Live at Napa State Mental Hospital

Bono kan slänga sig i väggen, ingen är en bättre människa än Lux Interior. Som en kontring till att Johnny Cash spelade i fängelser valde the Cramps ett mentalsjukhus. Och det utan att bli nedlåtande som Carola som skulle tyckt synd om dem, the Cramps spelar till sina jämlikar. Har du inte sett den här DVDn har du missat en viktig del av musikhistorien. Om jag kunde bli hälften så bra som Lux skulle jag bli kanoniserad (för er som inte vet så är det lika med att bli helgonförklarad)

getting drunk for no good reason

Jag älskar Darren Hayman och jag önskar att jag kunde skriva lika bra texter som han gör. Enligt mig är han ett riktigt geni, ingen kan beskriva vardagen så bra som han. Hjärta och smärta, ensamhet och otrohet, getting drunk for no good reason. Varför är inte jag så bra? Olle vill starta ett band med mig, men ingen av oss är särskilt musikalisk och ingen kan skriva texter, ingen vill sjunga. Jag tycker dessutom att vi är för gamla för det. Vi har visserligen diskuterat det sedan vi träffades för en herrans massa år sedan. Men det är bara att inse, det kommer aldrig att bli av. Vi får diskutera andras musik, låtlängder, innebör, eufemismer och att ingen kan skrika så bra som Isak och Manuela.
Förresten så vill jag nog hellre vara DJ, det skulle nog vara en bra hobby för mig. Dessutom skulle jag äga på det.

Nu ska jag lyssna på Zeppelin och städa garderoben.

screamin' J Whelin

Igår när jag låg och tippade på kanten till lala land (jag höll på och somna), väcktes jag återigen av min grannes sexljud. Visserligen var det hennes snubbe som skrek Jaaa! och hon stönade bara, men vad fan, dom har väckt mig så många gånger nu så det inte är roligt. Oftast på måndagar, oftas vid elva tiden. Hursomhelst, hur trött jag än är så¨har jag alltid en rolig kommentar på lager. Jag frågade Olle om han sett "Porkys". Efter en kort tystnad skrattade han till och polletten ramlade ner. Om DU inte sett "Porkys" så får du skylla dig själv.

MTV2 har nog ett dåligt inflytande på mig, jag börjar gilla en del av musiken som spelas. Nu är det the Wombats-"Lets dance to Joy Division" som lockar mig, NME rock till trots. Det är en helt OK låt, även fast den innehåller barnkörer. Jag dras nog till den för att sångaren påminner om Mick Jones, och jag avgudar Mick Jones. På teh Clash Sandinista platt finns det ju iaf 2 låtar med barnkörer, eller det är några ungar som sjunger "Guns of Brixton" och "Carreer Opportunities". Nu blir det bara svammel. Jag gillar the Wombats-"Lets Dance to Joy Division", och vi kan lämna det där.

Dagens låt:
the Wombats-"Lets Dance to Joy Division"

destroyed by madness, oh yeah!

Jag tror jag har drabbats av någon slag posttraumatisk stress av allt byggarbete och explosioner som väckt mig om morgnarna. Härom natten vaknade jag av vad jag var helt säker på var en explosion som skakade sängen, jag vet att jag hörde det och kände det. Men vad jag vet så jobbar byggarbetarna inte på lördagar kl 6 på morgonen. Men jag var säker. När jag låg där halvt vaken tyckte jag mig höra någon som låg och snarkade på soffan. Jag väckte Olle och frågade om han också hörde något. men då hade ljudet övergått till ett högt droppande. Vi kom fram till att det var snön som smälte ner på fönsterbrädan i vardagsrummet, men för att vara helt säkra gick vi upp för att undersöka saken närmre. Vi nöjde oss först när Olle slitit sönder sladden till högtalaren när han vi skulle öppna fönstret. När jag då sträckte ut handen och kände vattnet kunde jag gå och sova igen.
Inatt var det något liknande. Det surrade rätt så högt och dovt, jag föreslog att det var en bil som stod på tomgång. och mycket riktigt stod det en bil på gatan utanför fönstret. Men när den körde iväg och det fortfarande surrade trodde jag att jag höll på att bli galen. Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och kom på att gatulycktor kan surra. Med den betryggande vetskapen somnade jag igen.
Jag tror verkligen att jag håller på att få en knäpp. Jag retar upp mig så lätt ner jag ser på TV. Igår kväll satt jag och skrek åt MTV2 i ca en halvtimme. Långa haranger om att det bara var dålig musik. Det var topp 100 "proper legends", hur mycket jagf än gillar ordet proper så vra listan allt annat än det.

Utöver detta är jag rädd för städaren på mitt jobb, han skrämmer mig och är akmänt obehaglig. Idag försökte han prata med mig. Att det ska vara så svårt att få tag på ordentlig städhjälp.

Dagens låt:
Led Zeppelin-"When the Levee Breakes"

those were cheap times you know

Det blev inge OMD igår, det blir aldrig OMD.
När vi gick hem från Ace tog vi en sväng förbi kyrkogården som ligger vid franska skolan och tittade på ljusen vid gravarna. En kontrasternas kväll. Jag måste varit riktigt full annars hade jagaldrig vågat gå på kyrkogården vid 2 tiden på natten, jag tom utmanade Olle att springa upp för kyrktrapporna. Han antog förståss inte utmaningen.
Jag gillar verkligen min nya jacka med luva som man kan gömma sig i, nackdelen är väl att luvan ramlar ner över ögonen så man får skymd sikt.
Och nu ligger jag i soffan och zappar mellan cartoon network och VH1 i väntan på att Olle ska vakna.

Dagens låt:
Siouxsie & the Banshees-"Nightshift"

My sandwich!

Ingen fruktan, men nog lite respekt. Jag fick min ursäkt av dem som stal min tvättid i lördags.
Jag trodde verkligen inte att det skulle hända, men kvinnan ringde på och bad om ursäkt för ett tag sedan. Nu såhär i efterhand är jag glad över att Olle stoppade mig från att använda svordommar, könsord och hot om fysisk skada. Jag fick ju in respekt ändå. Om jag inte hindrat mig kanske det skulle blivit som i Vänner då Ross får hjälp av Phoebe att skriva en farlig lapp att sätta på sin lunch i jobbkylen. Ni som inte sett det avsnittet har verkligen missat något. "My sandwich!"
"You ate the only good thing in my life". Sådan ångest och uppgivenhet, ett enastående avsnitt.

Ikväll: Ace

Dagens låt:
Siouxsie & the Banshees-"Halloween"

(jag vet att det är några dar sedan men allmänheten har ju andå växlat ihop det med alla helgona)

what doesn't kill you makes you stronger

Idag är jag oslagbar, jag måste vara det. Jag är som Bruce Willis i "Unbreakable" eller vad den där Shangalang rullen heter. Jo, jag åt på Donken till lunch och min burgare var inte färdigstekt, den var rödrosa inuti Jag kämpade med min ångest, jag borde gått och sagt till men det vågade jag inte. Jag var ju alldeles ensam. Men min hjärna arbetade på ett annat plan, man kan äta blodigt nötkött och i reklamen säger dom att det är 100% nötkött så jag borde klara mig. Och om jag nu skulle bli magsjuk så är det ju bara bra för jag slipper jobba. Jag åt upp hela burgaren för "a girl's gotta eat", eller en nojjig tjej iaf. Jag mår bra! Lite huvudvärk, men så har det varit ett tag.
Jag är Bruce Willis!
Och när jag går ute men ipoden och lyssnar på the Damned-"New Rose" känns det som om jag äger världen. Det är underbara 2 minuter och 42 sekunder, det är underbart så länge det varar.

Dagens låt:
the Damned-"New Rose"