My name is Roe, roe roe Rory, I said Roe, rrroe, Rrrroreyyy!

Chill söndag med Pizza och "the World of Pink Grease". Jag trodde nästan att jag hade målat upp en drömbild av "ett mördande bra live band", en drömbild skapad av nostalgi uppblandad med en praktikant fylla, men dom är fyfan helt otroliga.
Det är inte smart, det är inte NU, det är inte "rätt". Istället är det rått, fysiskt, svettigt, energiskt och smutsigt. "This is body music", som Steven Santa Cruz uttryckte det, och det är en mycket passande beskrivning på det hela. De har kul, och det smittar något otroligt. Jag vill se dem igen och igen och igen...

Efter att ha sett en bild på Hultsfreds fesrival publik i dagens DN drogs jag snabbt tillbaka till verkligheten.
Festival spelingar är övrlag inte särskilt bra, och det till stor del beroende på publiken.
Publik som utgörs av bonnläppar som sätter 6-packs kartongen på huvudet och prompt ska tränga sig längst fram , även fast det bara är 3 låtar kvar. Kom i tid i stället.
Nej, jag vill nog inte åka på festival igen. Det orsakar nedstämdhet.

ska skaffa brillor imorgon.

Dagens låt:
Pink Grease-"Fever"

It's raining but I'm not complaining, It's filling me up with new life.

Det regnar och blåser härligt ute, om jag inte behövt gå på toaletten hade jag legat kvar i sängen och bara lyssnat på vädret utanför.
Men jag gick upp, klädde på mig och satte mig i balkongdörren.
Allt utom jag kändes väldigt fräscht och rent, ett tag kände jag mig som Snövit när en gråsparv (ej den som är på bilden) förärade mig med sitt sällskap.
Olle ligger fortfarande och sover, och det ska han väl få göra ett tag till även fast det inte är något på TV:n.

Dagens låt:
Depeche Mode-"But not Tonight"

we want a shruberrie

Fråga mig inte om stavningen på rubriken, det är aldelles för sent, eller för tidigt. Men det hänvisar förståss till Monty Python, och till mitt buskage som jag går på toaletten i.
Mina händer luktar korv och jag har dansat till det bästa från typ 60-70-talet. Men så går det där DJ:n har djupare fåror runt munnen än Per Gessle.
Om någon hade frågat mig igår om jag kunde se mig själv dansande/skrikande till Led Zeppelin-"Whole lotta love" skulle jag svarat nej. Men nu är det ja. För mycket av allt och jag är skamlig, ush vad skamlig jag är och smutsig.
Social också, nästan som Martin Gore så länge jag fått i mig lite booze. Lovprisar kyckling gyros och småpratar med folk. Jag som lever efter devisen "Small talk stinks".
Men jag tror att jag kan vara trevlig och att folk kan gilla mig, så länge jag har druckit lite.
Och jag vill ju egentligen bara bli omtyckt, bli omtyckt och ha en egen klubb.
Då är jag nöjd.

Kvällens/nattens låt:
Led Zeppelin-"Whole Lotta Love"

get your hands of my woman.

Festivaler, eller Hultsfred, verkar vara allt som folk skriver om just nu och jag tänker inte vara sämre.
Mina Manics spelar idag och det känns på något sätt fel att inte vara där, jag tänkte på det när jag åkte till jobbet i morse och då vreds sig det i magen.
Det är något som inte känns rätt, som om någon håller på med din expojk/flickvän när du nyligen blivit dumpad. Det stämmer inte, han/hon kan inte förstå ditt ex som du. Jag känner mig utanför och det hugger lite i hjärtat. Inte hjälps det heller att Manics gjort sin bästa skiva på många år, eller att "Your Love Alone is Not Enough" spelas samtidigt som du står och betjänar en 70-talist med en gråtande, skrikande unge som slingrar sig i famnen. Jag önskade mig bort idag, till en jävla festival misär.
Jag vill inte till Hultsfred igen, jag hatar det. 2 gånger räcker, jag gillar inte "gemenskap" eller att enda duscmöjligheten är en hårsmån i från duschen på en koncentrations läger (tack Blixa för den liknelsen). Jag gillar inte grisfylla på gräsplättar, jag vill ha grisfylla på betong. Det går inte att sova i tält för det är alltid någon jävla tältgranne som kissar i sitt eget förtält, och vi alla älskar ju lukten av urin på morgonen.
Trots allt detta vill jag vara där, jag vill se MINA Manics. För hur sorgligt och osmakligt som det låter så är det nog det viktigaste bandet för min uppväxt. Dom har format mig, gjort mig pretantiös, gett mig klartecken till att hata människor över småsaker. Det är det närmsta religion jag kommer. Manics, Depeche Mode, T.rex och the Clash, det var vad jag lyssnade på under min tidiga och sena tonår. Jag vill tillbaka, jag vill vara ung och ändra mina förutsättningar.
Nu dricker jag vuxna drinkar, har bostadslån och funderar över räntan.
Jag behöver kanske sluska i ett tält, men det blir Fritz istället, vilket iofs har vissa likheter med en festival i mina ögon.

Dagens låt:
Manic Street Preachers-"Rendition"

best show like ever!

jag älskar verkligen "grounded for life", jag vill ha alla avsnitt på DVD. Det räcker ju inte med första säsongen, ge mig mer!

Tokio Hotel

Det här var alltså vad jag stog och tittade på igår.
Jag förstår inte hur så många sökt sig dit samtidigt som jag aldrig hört talas om bandet i fråga.
Det är inte så att jag är intresserad av dem, musiken var mycket beige, men när något lockar över tusen tonåringars intresse så tycker jag att jag borde ha hört talas om dem i förbi farten.
Jag som brukar skryta om att jag har koll på allt även sånt jag inte gillar, men jag börjar väl bli gammal. Vad lyssnar kidsen på nuförtiden? Vad gör kidsen nuförtiden? Säger man ens kids nuförtiden?
Jag skulle villja ha en fadder i nedre tonåren som informerar mig om current events, så kan jag informera denne om vad som är kvalitativt och förbereda dem inför ångesten över att växa upp.
Om någon är intresserad, eller bara känner igen sig går det bra att lämna ett meddelande.

Dagens låt:
Otis Redding-"These Arms of Mine"

face up to the facts

Såg vad jag först trodde var en uggla när jag gick tillbaka från tvättstugan. Men det visade sig vara en väldigt fluffig katt, som dessutom hade sällskap av en duva. Något skumt var i görningen, kanske ugglor i mossen?

Gjorde en "face recognition" idag, tydligen är jag 78 % lik Ciara.
Andra som dök upp var Nicole Kidman, Portia diRossi, Reneé Zellwegger och Christina Ricci, men intressantast var nog Cliff Richards.