Lackade naglar and no place to go

Det är fredag. Fredagen som försvann.
Men jag har köpt nya koppar, städat i köket, kasserat överåriga spritslattar, städat, bakat, druckit kaffe ur mina nya koppar och nu målar jag naglarna till VH1 feelgood friday.
De spelade Yaz-the only way is up, en låt som man bara kan gilla om man inte sett videon. Tjejen som sjunger ser så otroligt påfrestande ut, överdrivet käck och överdrivet stylad. Visst mycket kan väl skyllas på tidsåldern. Men tidsåldern kan inte ursäkta hennes sektstirriga ögon.

Nu spelar de Michael Bublé. Han hade varit så mycket bättre utan accangen. Vilket endast skulle göra honom tolerabel.

Önskar att lacket kunde torka fortare så jag kan öppna mitt vin.

min kropp är mitt tempel, min religion min att ljuga om.

Ibland önskar jag att jag ska få livmoderhalscancer, men inte så allvarlig att jag ska komma att behöva gå igenom strålbehandling. Bara en nätt liten tumör som gör att jag måste operera bort min livmoder.
Så när folk frågar mig om jag inte "ska ha barn" kan jag säga att det är lite svårt eftersom jag har haft cancer och inte har kvar min livmoder. Bara för att få se deras ansiktsuttryck, skapa en obehaglig stämning. Se dem bli röda i ansiktet och kanske haspla ur sig en ursäkt.
För se där! Det är faktiskt inte en harmlös fråga som i stil med att fråga om jag vill resa till Australien.Det kan finnas massor av anledningar till barnlöshet/barnfrihet. Sjukdomar, missfall, infertitlitet och, min personliga favorit, för att man inte är lagd åt det hållet. Och om ni som frågar prompt måste veta ytligt bekantas rätt så privata framtidsplaner rekommenderar jag att ni tänker på hur ni formulerar er fråga. Dessutom är barn inte något man bara "skaffar". Man skaffar kanin.
Nu vill jag ju bara inte ha barn för att jag inte vill.
Men jag vill ha en hund. Sedan. När jag är mogen nog att ta hand om en. Så när jag är ca 35-40 år.

Det räcker gott och väl med att vara faster.

Min barndom sett genom en bag in box.

När jag var barn och mina föräldrar fortfarande var gifta spenderade jag mina somrar i allra södraste Danmark. Allra längst ut på Falster med en 3.5 mil lång sandstrand till vårat förfogande. Och vi bilade dit. Min pappa ensam vid ratten på natten genom ett sovande Sverige. Ett ständigt ödsligt Småland. Man ville ju alltid se Trollet där i Småland men oftast sov man. Om man inte var min syster som inte sov, hon "blundade bara". Ensamma på vägen med min pappas blandband. Eric Carmen, Cars, Bruce Springsteen, Rod Stewart, Bryan Ferry. Om man jämför det med något som finns (fanns) just nu så var det som att åka bil med den förträffliga klubben "Natten" som soundtrack.
Man vaknade ömsom till "Drive", ömsom till "Hungry Eyes" och stannade för att sömndrucket äta en macka på Skogaholmslimpa och kokt medvurst med dr Alban borgen som backdrop. Luketn av bensin på en självbetjäningsmack.
Jag är tacksam för hur mina föräldrar genom övertid, extrajobb och svartjobb kunde ge mig mina barndommars somrar. Solen och den bländvita sanden i Gedesby Falster. Gedesby guf glassen som vi fick från kiosken den allra sista kvällen, 3 kulor glass en mumsmums, fluff, grädde och strössel allt är fint när man tänker på det. men när jag hör Eric Carmen-"Hungry Eyes" behöver jag inte ens tänka. Inom 1 sekund skickas jag tillbaka till mittenplatsen i baksäten med min brors gamla överkast svept runt om mig, min syster bredvid mig och Sverige bakom mig.

the last beat of my heart

Jag är ju tjej (eller kvinna som det står i mitt pass) och gift och heterosexuell och 173 cm lång vilket är den genomsnittliga längden för en svensk. Alltså väldigt normal. Så varför känner jag mig så malpacé när man talar om romantik och kärlek?

Jag såg delar av ett program om bröllop när jag tränade igår. Det var en finskt par som gifte sig. En "rock" kille med svart hår och piercing i läppen och kompisar med fräcka spretiga frisyrer. Sådana där människor som tycker att de är så otroligt annorlunda. Och så gifte sig grabben (som inte alls var annorlunda) med en Plain Jane i en kyrka med kostym och alla traditionella tillbehör samt det otraditionella utomäktenskapliga barnet. Jävla posör tänkte jag först. Sedan tänkte jag att det hade ju varit ändlöst mycket värre om de hade kört på ett otraditionellt bröllop som tog hänsyn till deras (hans) intressen. Hela bröllopsprocessen känns ju bara väldigt ofräsch tråkig och stel. Och vad fan är dealen med alla dessa fula bröllopsklänningar? Bara det är ett kapitel för sig.
Jag har nog bara inte förstått själva grejen med att "ställa sig upp inför släkt och vänner och deklarera sin kärlek för varandra" för helt ärligt har väl ingen med det att göra.

Trots allt detta är jag gift och en hopplös romantiker, men det ena har ju inte med det andra att göra. Förutom att bägge är bäst på TV i en Hollywood produktion.

Och den bästa balladen (i dag) är  Siouxsie and the Banshees-"the Last Beat of my Heart". Storslaget och tillbakahållet på samma gång. Inga Whitney utsvävningar. Bara rakt med en lätt skörhet. Och de hotfullt olycksbådande trummorna i introt!

This is for when

Ska jag försöka få igång den här sidan igen, när 140 tecken inte räcker.
När jag inte vill spamma med 20 tweets på raken om hur fantastiskt banal Love and Rockets-"So Alive" är. Om någon vill veta hur fantastiskt banal "So alive" är?
Inte lika banal som Marvin Gayes-"Sexual Healing". Hur ingen annan än jag hånar den låten är för mig fullkomligt obegripligt. Att någon med engelska som modersmål kan komma undan med rader som "I'm hot just like an oven, I need som luvin" är ett rent konststycke. Då känns Love and Rockets "your legs are strong and your so so long / and you dont come fron this town"som Dylan. Förutsatt att man gillar Dylan.Det gör inte jag. Dylan har gjort reklam för Victorias Secrets och det är om inte banalt åtminstone en rejäl sell out.

Den tillhörande videon också är lika underbart banal och bokstavlig. Som en stilistisk Robert Palmer video (då tänker jag förstås på "Simply Irresistable och "Addicted to Love"). Den innehåller mer ben än ZZ Tops "Legs" och "Rough Boy" tillsammans
Det är strumpbeklädda ben i svarta pumps, skinnhandskar som smeker ett mickstativ, ben, stjärnor, ben och spretigt hår. Och mera ben. Filmat i svartvitt med ett stänk av Instagram filtret "Walden". Självklart är det helt fantastiskt. Less is more! Även om jag oftast är en more is more förespråkare:

I väntan på att jag får ändan ur och gör en podcast (kommer nog inte hända) ska jag nog ge den här bloggen en chans till. En gång i veckan. Lika frekvent som en podcast typ.

det här är inte en bokrecension, det handlar om mig

Jag är mitt inne i "Catching Fire" del 2 i the Hunger Games trilogin, den bästa och sämsta bok jag någonsin läst. Den påverkar min vardag. När jag jobbar kommer jag på mig själv med att oroa mig för karaktärerna, jag storgråter i snitt var 40:e sida vilket inte är så bekvämt då jag mest läser på tuben. Ibland kan man mest beskriva min relation till trilogin som den Joey i Vänner har till "the Shining". Det är otroligt frestande att lägga in boken i frysen ett tag.
Jag vill inte veta hur allt kommer att sluta, det kan inte gå bra och jag kan inte sluta tänka på hur det ska gå. Jag vill aldrig lägga ifrån mig böckerna. Hade det varit filmer hade jag tryckt på "mute" för att på något sätt lindra det.

Och det finns ju en film. Jag läste om filmen innan jag började läsa böckerna och tyckte att det lät så jävla coolt! Kids som mördar varandra till höger och vänster, en kvinnlig karaktär som klarar sig själv och inte väntar på någon glittrig jävla vampyr. (Glittriga vampyrer, vad i helvete!?).
Om jag mår så här dåligt av att läsa något kommer jag garanterat må ännu sämre av att få rörliga bilder till det. Och om den skulle göra mig besviken, rasera den värld jag byggt upp?
Som när jag gick att se det som lögnaktigt kallades för "Bram Stokers Dracula". Så fan heller! Det var ju F.F Coppolas Dracual. Min favoritbok besudlad av träbocken Keanu Reeves.
Innan jag började med Hunger Games var det just Dracula den bok jag gråtit mest till (Jane Eyre på 2:a plats). Jag läser om den boken 1 gång per år och har så gjort sedan 2004 och varje gång Quincey Morris dör gråter jag som ett litet barn.

Rent generellt så kan man nog säga att jag har lätt för att bli väldigt engagerad. I musik, i frågesport, i TV-serier och då förstås också böcker.
Så vad kommer hända när jag är klar med den här trilogin? Kommer det kännas som ett förhållande som tagit slut? Det kommer med all säkerhet att kännas otroligt tomt och ensamt. Sorgligt. Och jag kommer nog inte klara av att läsa om den. Jag är på tok för blödig för det. Ge mig 1 år eller 2 kanske. Vi kan kanske göra slut och fortsätta som vänner.

the flyest motherfucker in the room.

Dödsryckningar på den här bloggen. Dödsryckningar i lika hög klass som "shoot me" scenen ur Full Metal Jacket. Men liket rör på sig.
Då kan jag berätta om min ständigt aktuella åldersnoja. Jag börjar inse att jag inte är någon ungdom längre något som SJ och alla andra resebolag håller med om. Folk i min omgivning skaffar barn och gifter sig och om de blir äldre måste det ju innebära att det också gäller mig. Jag och Olle firade ju vår 10-års dag här i janurai och då måste jag ju rent logiskt vara 10 år äldre än när jag träffade honom första gången. 26 going on 27. Härom veckan behövde jag inte ens visa leg på Systemet. Ännu ett slag rätt in i buken.
Jag vill ju inte ha barn, inte alls, om man frågar mig. Om man frågar folk i min omgivning så kommer jag visst att ändra mig. Intressant att folk som inte ens vet när jag fyller år vet hur jag känner inför att skaffa familj. Konstigt det där.

Men mitt bland alla dessa åldersrelaterade örfilar finns det guldkorn. Som igår när jag av någon högst oplanerad anledning hamnade på Under Bron. När vakten yttrade de gyllene orden "Och hur gammal är damen" kunde jag inte göra annat än förtjust utbrista "herregud tack, jag är 26!".
Att resten av kvällen sedan mest kan beskrivas som brunsvart slaskvatten känns ytters irrelevant.
Om jag nu bara kan få en kväll fylld med dans, disco och hiphop-refränger så kommer jag verkligen vara "16 forever"

you're so physical.

Det är sant att jag tränar nu för tiden. När Satan blir gammal och allt det där. Mina gymbesök snittar in på ca 3 ggr per vecka. Ingaet stort projekt det där, lite maskiner, 20min rodd och 10min crosstrainer. För jag har inga mål. Jag är nog ändå rätt så nöjd med min kropp vilket faktiskt tar emot att säga. Jag har aldrig känt att jag inte kan ha vissa kläder pga min kropp. Jo jag har en rätt så bred röv och med det breda höfter och den kommer fortsätta att vara det även om jag inte har snortajta stuprörsjeans med hög midja. Plattbröstat kan vi lägga till listan men det bekommer mig inte så mycket.
Mina nojjor handlar inte om så mycket om kilon och form. Istället har jag rätt så stora problem med mitt ansikte. Ibland tycker jag inte att jag ser mänsklig ut. Men värst komplex har jag för min röst. Allt jag säger högt ekar i mitt huvud och det låter så fruktansvärt grötigt och nasalt. Talfel har jag också, som bäst kan beskrivas som verbal dyslexi.
Hur klyschigt det än må låta tycker jag faktiskt att insidan är viktigast. Det jag vill få komplimanger för är hur jag är inte hur jag ser ut. Och sådana komplimanger kan jag inte få nog av. Berömmen jag får för mina quiz, den känslan jag känner då måste likna den känslan som Victoria Silvstedt kände när hon blev playmate of the year.
Med det sagt bryr jag mig ändå kolossalt mycket om hur jag ser ut. Men för min egen del. Jag vill känna mig lika fin som jag känner mig briljant. Jag kommer alltid att vara ett missfoster och det är faktisk okej.
Men jag vill aldrig bli playmate of the year.

Hur man misslyckas med ett quiz

Vi kan ju passa på att prata om torsdagens quiz även om det är något som jag mest vill glömma.
Jag vet att det är svårt att göra ett quiz, sitt första quiz framför allt. Jag har gjort 3 och blivit bättre för var gång. Jag känner mig nästan så rutinerad och professionell nu att jag överväger att sammanställa några riktlinjer för att underlätta alla nybörjare.
Men åter till det som hände i torsdags. Det var dåligt på flera sätt en ett. Allt inleddes med Ulf Lundell intron, ett fantastiskt sätt att skjuta sig i foten och ge ett dåligt första intryck. Uffe är inte en artist som man lyssnar på om man verkligen inte är intresserad. Sedan var det ca 90% svensk musik, svensk indie från 90-talet. Alltså ingen som helst bredd. Återkommande artister, Eva Dahlgren var med 4 ggr och Thomas DiLeva minst 3. Tänk på blandbandsprincipen. Ingen artist bör vara med mer än 1 gång. Det är fullt genomförbart.
Sedan den värsta dödssynden: långdraget! Jag har aldrig väntat så länge på att få höra resultaten. Vi var tvungna att rusa iväg så fort vi hörde vår placering för att inte missa sista tuben hem. Men vi var inte så förvånade över det, om man bara är 2 av 4 som rättar tar det lång tid. När Quizrÿche håller i trådarna rättar hela laget och då får man höra placeringarna redan 22.30 istället för 00.30.
Att vi fick en usel placering är bara en bagatell, dessutom misstänker vi räknefel. Vi är ju ett sådant nördigt och töntigt lag att vi skriver en kopia på vårat formulär och rättar eftersom. Vi bör ha haft ca 10 poäng mer. Vilket egentligen inte skulle gjort så stor skillnad placeringsmässigt men förtroendet för de som höll i quizet är just nu väldigt lågt. Otroligt lågt.
Nå väl inget ont som inte har något gott med sig. Jag blev i alla fall väldigt motiverad till att göra ännu ett utav mina succé quiz. Sagt och påbörjat. Quizrÿche rising!
Och INGEN svensk musik alls, typ. Bara glädje, metal och glitter.

Men ska jag inte skriva lite riktlinjer, eller verkar man lite självgod då? Det bör ju finnas ett intresse.

the decline and fall of me

Jag gillar saker som är dåliga för mig. Nej rättelse jag älskar saker som är dåliga för mig.
Kolhydrater, friterade saker, saker med grädde, alkohol och socker.
Sitcoms istället för nyheter, usla musikbiografier istället för dagstidningar.
Hairmetal och 80-talet i det stora hela. Allt med spandex. Kiss istället för First Aid Kit.
Min favoritskiva förra året var Bon Jovis-"New Jersey", och jag vill så gärna skriva något slagkraftigt om dess storhet. Tills jag får talang kommer jag att hålla det som ett hot över era huvuden. Jag föredrar 140 tecken framför 9000. Den lilla talang jag hade under min ålders vår har jag kastat bort på internet.
Fast fashion (depeche mode också för den som är intresserad av ordvitsar), slit och släng istället för exklusivt hantverk. Min Ida Sjöstedt knockoff från Gina Tricot har ändå hållit i 4 år och det är inte illa för något som kostade 600 istället för 3000. Komplimangerna duggar fortfarande tätt efter mig när jag har den på mig.
Melodifestivalen och ESC istället för vad det nu var som vann på Guldbaggegalan. Jag räknar med att de få följare jag har på twitter kommer att halveras under februari till följd av mello relaterade tweets.
Mycket av det dåliga som jag gillar jag gör jag bara för att det är dåligt. Men det mesta är för att jag inte har någon smak. För helvete jag kan lika gärna ha potatis och apelsin på samma tallrik!

only the lonely

I morgon är det fredag med ledig helg framför sig. Jag har målat mina naglar med 2 sorters glitter, gjort en spellista, köpt vin och öl, planerat mat och en killer outfit. Stora planer. En helkväll med mig själv som alla andra kvällar. Men bara för att jag saknar social kompetens tänker jag inte låta det stå i vägen för det som ni vanliga dödliga kallar för "fredagsmys".
Jag har inga vänner. Jag har bara min man som jobbar natt och min syster nere i Skåne.

Det där med vänner har aldrig varit riktigt aktuellt för mig.
Som barn fick jag smärre ångest när en inbjudan till ett kalas damp ner i brevlådan och jag gjorde allt för att slingra mig ur det. Det funkade bara en gång och då hade jag kastat inbjudan innan min mamma såg den.
Jag hade väl 1 vän åt gången och när den var sjuk eller bortrest nöjde jag mig gott och väl med mina böcker, mamma eller syster.
När jag började gymnasiet var jag nästan på väg att bli social men det där med riktiga vänner kändes så otroligt krävande. Vänskap kom alltid med något motkrav. Och vem behöver vänner när man har internet. Internet som lämnar utrymme till att formulera sig bra. Ingen hör om du stammar eller stakar dig på orden i ett forum. Sedan såg jag ingen motivation till att skaffa andra klassens kompisar när min pojkvän (nu man) var min allra bästa vän med samma intressen och referensramar. Varför gå på bio med någon som inte förstår ett Waynes World relaterat skämt?
Allt detta har lett till att jag egentligen inte vet hur man samtalar med folk. Jag har inte behövt träna upp det där. IRL är jag obekväm med stamning, på internet är jag fullkomligt oemotståndlig med kvick humor och de rätta felen.
Men det vore inte helt fel att ha någon att umgås med så jag slipper dricka en hel flaska vin själv.

ramblin man

Quizdimma och quizångest. Ett hem i förfall till följd av detta och en ytterst seg nyårsdag med huvudvärken från helvetet. Och mitt i allt detta ska jag försöka klämma in lite träning, lite mer quizjobb, eventuell quizmiddag och 10-års jubileum med min toxic twin, dynamic duo, gruesome twosome eller man som ni andra kanske skulle uttrycka det.
Och så var det det där med jobb också. 2012, jag checkar ut.
(PS glöm inte)

16 forever!

Jag kan inte göra en års-summering för det kommer alltid att vara 2002 så länge jag är med Olle (det kommer alltid vara 2002). Och jag kommer alltid att vara 16.
Jag vill bara se ut som Phil Lynott. Åka bil till Mountain-"Mississppi Queen"
Jag är så jävla tidlös att årets bästa album har varit (utan tvekan) Bon Jovi-"New Jersey", tätt följt av Alice Cooper-"Welcome to my Nightmare".
De två skivorna höll mig vid liv under ersättningsbuss kaoset jag var tvungen att leva i under 6 månader.
Jag hade även religiösa upplevelser på Natten. Att stå sjöblöt i en trång lokal med människor tätt inpå en, svett droppandes från taket och skrika till East 17-"Stay another Day" får en att tro att det finns en gud.
Sämst i år var min födelsedag. En grå dag ute på Dalarö, inte ens min mamma kom ihåg att ringa mig. Sedan åkte vi ut med ekan och såg ett hus på andra sidan sundet som hade hissat amerikanska flaggan och det var nog höjdpunkten på den dagen.
Sedan hade vi New York. Det var stort. Där såg jag en lodis ligga och runka ovanpå ett ventilations galler. Och en hel del annat.
Ja, 2 quizvinster förstås. Det tål att upprepas.
Och en massa champagne! Men på tok för lite dans. Det enda som sticker ut är en kväll i slutet på sommaren. Jag och Olle på Slussens ute servering.

Keeping it real i London i vår tar vi Nice!

Personbästa i år

2 quizvinster, New York resa och 2 Nattenbesök. Champagne och hamburgare.

come and meet my team.

Det gråjämna vädret just nu rör mig inte i ryggen, för tillfället har min vardag en guldkant. Jag är en vinnare igen. I torsdags tog, till allas glädje, Quizrÿche hem den eftertraktade vinsten i PSB quiz. Vi hade haft vinstkänslor hela kvällen och alla i källaren slängde blickar upp mot den stundande vinnarhörnan. Som vanligt fattade jag aldrig riktigt vad som hände just det ögonblicket vinnaren annonserades Jag bara stod där med ångest och stirrade ner i marken medan Olle låtsades att han var Björn Borg. Det var först när gratulationerna började hagla in (och tro mig de haglade tätt) som jag fattade. Som vanligt då.

Det enda smolket i min vinnarbägare var en helt harmlös kommentar utan någon egentlig underliggande mening: "åh, ni är 3 tjejer och en kille i ert lag". Det gör mig så stött och trött. Jag förstår att det inte är standard men lägg sedan till att alla alltid riktar sig till Olle först med sina frågor och gratulationer. För han måste ju vara hjärnan, han har ju XY uppsättning. Nu är det väl förmodligen bäst så. Jag är ofattbart tafatt i sociala situationer men vi är ju faktiskt 4 personer i laget, och den här gången hjälptes alla åt. Som ett riktigt lag slapp den tyngsta bördan vila på mina axlar.
Jag får väl sluta gnälla och njuta av segern men det vore schysst om skivgubbar inte såg musiknörderi som en strikt manlig företeelse. Kvinnor får även jobba som poliser nu för tiden.

Så då vet ni vem som bär ansvaret om januari quizet suger. Det är tungt att försöka vara nyskapande hela tiden.

(Nu känner jag mig inte lika dum som skapade en lagflagga i höstas)

keep on posing in the free world

Jag var tonåring vid millennieskiftet i en sunkig Stockholmsförort. En liten förort gick jag i en liten skola. Årksurs 0-12, både förskola och special klasser. Det lämnade inte så mycket utrymme för en individ att utforska gränser. Folk klottrade hakkors lite varstans och samtidigt som Columbine var en mardöm blev det som en inspiration. Vi visste mycket väl sakens allvar men ändå kunde vi inte låta bli att göra en dödslista. Eller snarare en lista på vilka som skulle få överleva. Ytterst omoget och väldigt oseriöst.
Jag var punkposör den enda min skola sett på minst 10 år.
Sedan började jag gymnasiet i en liten större förort och alla hade dreads. The age of Nu Metal kan vi kalla det. Det mesta var skit och det var aldrig mitt område. Jag blev pop-posör i 6 månader, och det talar jag ogärna om.
Men bland all skit finns det en låt som består, som jag gillade även då. Även fast jag inte pratade om det då.
Nu tränar jag till den och jag lyckades även få med den när vi (lag Quizrÿche) gjorde PSB quizet i mars. Det var ju som sagt aldrig riktigt min genre. Men den som inte kan relatera till den låten vill jag inte vara kompis med. Vi kan omöjligt ha något gemensamt då.

Deftones-"Back to School"

In my time of dying

När jag dör och om jag varit riktigt snäll hoppas jag att min belöning i efterlivet är att få spendera evigheten på Natten.
Det är där jag är som lyckligast. I fredags sjöng jag så högt och så länge att jag vaknade med träningsvärk i magmusklerna. Och sedan tomhet. Det är som knark för mig. Jag får nog aldrig nog. väntar bara på nästa vända. Så vill jag fira mitt nyår.
Och så var jag rosa i topparna. Som en dröm.

good stuff

Som jag ska frossa i morgon. I mat och glädje.
Det blir palsternackspuré, champagne, chokladmousse, På Spåret premiär sedan ballader hela natten på Natten.
Och det är jag värd för jag tränar nu för tiden. Jag är en sellout fast jag tränar inte särskilt hårt. Inte tillräckligt hårt för att förbränna allt, men skit i det. För om man tänker att jag aldrig någonsin under mitt 26-åriga liv ägnat mig åt någon form av fysisk aktivitet så är det ett jävla hopp att cykla 1.5 mil minst 2 ggr i veckan. Det är som att gå från noll till hundra.
Lägg till att jag färgat hårtopparna rosa (det är gorgeous!) och att jag har ett par nya stora örhängen med hjärtan så har vi ett recept på succé.

Imorgon vill jag skrika mig hes till denna, föga troligt men man får väl drömma.

4 dagar kvar till Natten!

All that glitz!